Bokstav

3/2  10-17   Göteborg:  ledare dr Harald Blomberg:  BILJETTKÖP

17/2  9-16  Stockholm , ledare dr Harald Blomberg  BILJETTKÖP

18/5  9-16  Malmö :   ledare dr Harald Blomberg:    BILJETTKÖP

SIEMs övriga seminarier

 

Seminarieinnehåll

Mår barn sämre nu än tidigare ?
Hur bemöts barns försämrade hälsa från samhället? Från skolmedicinen? Politikerna?
Vilken roll spelar miljögifter, kost, strålning, kulturella faktorer för barns försämrade hälsa?
Varför har det blivit så populärt att stämpla barn med olika diagnoser som DAMP, ADHD, Aspberger, autism m.fl.
Vad är ADHD? Är det en genetisk biologisk störning av hjärnan som Socialstyrelsen hävdar eller finns det mer rimliga förklaringsmodeller?
Rörelsebehandling vid ADHD, dyslexi, autism.
Hur kan det komma sig att enkla rörelseövningar som bygger på grundläggande nedärvda rörelsemönster och inspirerats av spädbarnsrörelser kan förbättra uppmärksamhet, koncentration och inlärningsförmåga?

Motorikens betydelse för hjärnans utveckling.
Några fallberättelser. Demonstration av rytmiska rörelser.
Hur verkar centralstimulantia som Ritalin och Concerta?
Vilka biverkningar har centralstimulantia och hur påverkar de barnets utveckling fysiskt, känslomässigt och intellektuellt?
En jämförelse mellan behandling med rytmisk rörelseträning och centralstimulantia.

Fallbeskrivning.
Frågor och disussion.

CV  Harald Blomberg

1971 blev jag färdig läkare. Läkarutbildningen hade fått mig att inse att den skolmedicinska modellen är en överförenkling med en synnerligen begränsande teoretisk grundval. Jag befarade att en sådan modell inte skulle tillåta mig att använda alla mina resurser till mina patienters bästa.  Jag funderade allvarligt på att helt ändra inriktning men beslöt istället att börja arbeta inom barn- och ungdomspsykiatrin, som på den tiden mer var präglad av psykologiska och sociala modeller än den begränsande medicinska.

1976 började jag specialisera mig som allmän psykiater.
1985 träffade jag Kerstin Linde, som arbetade som rörelsepedagog med rytmiska rörelser som inspirerats av de rörelser som spädbarn gör innan de lär sig gå. Hon hade tidigare arbetat som fotograf och hade utvecklat sin metod genom iakttagelse av sina klienter. Hon kallade sin metod för ”Rytmisk rörelsepedagogik”.  Enligt vad jag fått höra hade hon stor framgång i sitt arbete med barn och vuxna med neurologiska handikapp som CP, stroke etc. Jag följde hennes arbete under några års tid och trodde knappt mina ögon när jag såg vilka framsteg många av hennes klienter gjorde. Jag insåg att hennes metod, som bygger på grundläggande nedärvda rörelsemönster, kunde ha mycket positiva effekter vare sig klienten led av CP, stroke, Parkinson, svåra ryggbesvär, utslitna höfter eller knän och liknande, eller psykiska besvär som psykos, autism, tvångsbesvär eller DAMP, något som naturligtvis är teoretiskt omöjligt i den skolmedicinska modellen.

Jag beslöt att forska i hur hennes till synes enkla metod kunde ha så genomgripande effekter och att skriva en bok om den. Jag började därför intervjua föräldrar till handikappade barn som behandlades av Kerstin Linde och sammanställde ett antal fallbeskrivningar. 1986 introducerade jag hennes behandlingsmetod på den psykiatriska öppenvårdsmottagning där jag var chef. Vi behandlade patienter med både  neurotiska och psykotiska sjukdomar. De behandlade patienterna var tacksamma för behandlingen och vi såg  förbluffande tillfrisknanden t.o.m. i ett par fall av kronisk schizofreni. Men när min klinikchef fick reda på vad jag gjorde förbjöd han mig att fortsätta eftersom ”metoden inte byggde på vetenskap och beprövad erfarenhet  och dessutom inte var särskilt känd.” En annan invändning var att metoden inte kunde fungera eftersom den påstods vara effektiv vid många olika tillstånd.  När jag inte lydde anmäldes jag till Socialstyrelsen av mina överordnade.

Jag skrev en lång rapport om mitt arbete med rytmisk rörelseträning med 10 fallstudier. När Socialstyrelsen efter ett års utredning skrev sitt utlåtande hade man inga invändningar mot metoden och uttalade sig t.o.m. positivt.  Många av mina patienter hade skrivit uppskattande brev till Socialstyrelsen om behandlingen och det hade varit en del tidningsskriverier. I sitt utlåtande skrev Socialstyrelsen att behandlingen upplevdes mycket positivt av många patienter och att den var ett värdefullt tillskott till behandlingsarsenalen i en situation som annars verkade stagnerad eller låst. Jag uppmanades att försöka se till att metoden blev vetenskapligt utvärderad. Mina överordnade fick kritik för det dåliga samarbetet med öppenvården och anmanades att inkomma med en rapport om vilka åtgärder man vidtagit för att förbättra detta samarbete. Därefter blev jag helt utfryst och såg ingen annan utväg än att sluta min anställning vid landstinget och börja arbeta som privatpraktiker.

Vid samma tid fick jag tillfälle att arbeta med rytmisk rörelseträning av en grupp svårt sjuka kroniskt schizofrena patienter på Säters Sjukhus, av vilka de flesta varit inlagda mer än 10 år. En utvärdering av behandlingen i en psykologexamensuppsats vid universitetet i Umeå visade positiva effekter av rörelseträningen. I jämförelse med en kontrollgrupp visade den behandlade gruppen större intresse för omgivningen och deltog mer i arbetsterapi och de dagliga aktiviteterna på avdelningen.

Under åren i början av 90-talet skrev jag boken ”Helande Liv”. (Cupiditas Discendi). Med hjälp av fallbeskrivningar beskriver boken rörelseträningens effekter både vid kroppsliga handikapp och psykiska sjukdomar och jag lägger fram en teoretisk förklaring till dessa effekter.

De senaste åren har jag mer och mer börjat arbeta med barn som har DAMP/ADHD, autism, motoriska handikapp och dyslexi. Jag har dessutom ägnat alltmer tid åt undervisning. Jag håller regelbundet kurser i Rytmisk rörelseträning. Kurserna omfattar tre nivåer.
1.    Rytmisk rörelseträning och primitiva reflexer vid ADHD och uppmärksamhetsstörning.
2.    Rytmisk rörelseträning och limbiska systemet (autism och känslomässiga störningar)
3.    Rytmisk rörelseträning och läs- och skrivsvårigheter.
Jag håller också regelbundet kurser både i Sverige och utomlands, främst Finland, Spanien, USA och Australien.
År 2006 publicerade jag broschyren ”Tyst i Klassen! Vad Socialstyrelsen inte vill att vi ska veta om centralstimulantia.” (Cupiditas Discendi)
F.n. håller jag på att skriva en ny bok om rytmisk rörelseträning: ”Rörelser som helar”, som beräknas komma ut i början av 2008

NYÅRSHÄLSNING MED HARALD BLOMBERGS ÖVRIGA KURSER OCH BOKPRESENTATION här!