barnsjukdomar

Är barnsjukdomar farliga?

I dag är vanligt att läkare och myndigheter målar upp skräckbilder av de traditionella barnsjukdomarna mässling, kikhosta, påssjuka, röda hund, etc.  I synnerhet förekommer detta när de utökade barnvaccinationsprogrammen ifrågasätts.  Den officiella skildring man då möter är väl tillrättalagd för att vilseleda allmänhet och föräldrar rörande de verkliga farorna med barnsjukdomarna, samt de verkliga effekterna av vaccinationerna.   Så här kan det då se ut:

”Oroliga men okunniga föräldrar i flera länder har fattat beslut om att säga nej till vaccination, vilket har gjort att sjukdomar som mässling, som i princip varit utplånade, återigen börjat få fäste.  För människor som lever i dag är det kanske svårt att förstå hur mycket skador allvarliga sjukdomar åstadkom innan vaccinationsprogram blev legio. Påssjuka orsakade infertilitet och gravida som smittades av röda hund riskerade att få allvarligt skadade barn. Mässling kan i värsta fall leda till allvarlig lunginflammation, hjärnhinneinflammation, skador på nervsystemet eller till och med döden.” GP 5/2 2010  http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.304383-sag-ja-till-vaccin

Mässlingvaccinationer infördes i t ex  Sverige 1971.

Det vanliga begreppet ”tiden före vaccinationerna” är emellertid  synnerligen töjbart, exempelvis inföll såväl den senaste istiden som Napoleonkrigen under just ”tiden före vaccinationerna”, vilket ändå inte utgör något bevis för vaccinernas effektivitet mot sådana företeelser.   Den som  – i likhet med  ledarskribenten ovan – vill låta påskina att vaccinationerna pressat ned den tidigare grasserande sjukligheten får alltså inte låtsas om att barnsjukdomarna till allra största delen dock i huvudsak utrotats långt innan vaccinerna gjort sin entré.  Inte heller får han besväras av att åtskilliga sjukdomar, mot vilka vaccinering aldrig förekommit, närmast försvunnit på samma sätt. Se t ex http://www.vaclib.org/sites/debate/web1.html

Under lång tid ( under förra seklet) uppfattade läkarna de stora barnsjukdomarna som mognadsprocesser i barnets utveckling, utvecklingssteg för immunförsvaret ungefär som puberteten utgör en utveckling av hormonsystemet. Handböcker för föräldrar vid denna tid berör överhuvudtaget knappast några risker med dessa sjukdomar, man nämner att de i enstaka fall kan åtföljas av komplikationer, men de ses i huvudsak som ofarliga, fast ibland besvärliga och obekväma. När vaccinering infördes under 70- och 80-talen var motivet mest att långdragna barnsjukdomar inte skulle hindra föräldrarna att förvärvsarbeta, och att ”biverkningarna av vaccineringen är lindriga och följdsjukdomar av mässling så vanliga” .

Det var också välkänt att sjukdomarnas svårighetsgrad i stort berodde på barnets allmänkondition och motståndskraft. (När det t ex gällde ”klena barn” som smittats av mässling ansåg man att sjukdomsförloppet kunde lindras genom en spruta gammaglobulin) Risken var snarast att den känsliga mässlingpatienten skulle smittas av andra bakteriella sjukdomar, inte att han skulle sprida mässlingen till andra – eftersom alla hade haft mässlingen eller ändå skulle få den. ”Att åldersgränsen (för vaccinering mot mässling) är 18 månader beror på att det medfödda försvaret mot mässling inte är helt slut förrän då”

Det ”medfödda försvaret” är emellertid inte bara medfött,  barnet förses också via modersmjölken  med mammans antikroppar. Sedan detta skrevs 1979 har emellertid amningsfrekvensen och -perioden för spädbarn varierat mycket kraftigt, vilket direkt påverkat  barnens motståndskraft. Efter att en generation mödrar vaccinerats är bilden 2002: ” Om mamman vaccinerat sig mot mässling blir barnet skyddat mot mässling en kortare tid. Det betyder att barnet kan få mässling redan vid ca 6 månaders ålder och då är risken för komplikationer större.” I klartext har alltså vaccinationsprogrammen utsatt barnen för ökade risker, inte för minskade.

( Källor: ” Schenk m fl : När barnen blir sjuka, Vi Föräldrars förlag 1979 ” http://www.antroposofi.com/medicin/vidarkliniken/egenvardsrad_massling.htm
http://www.antroposofi.org/vaccination.htm )

Dagens läsare  kan möjligen genom senare tids medicinska propaganda, s k sjukvårdsupplysning,  fått uppfattningen att barnsjukdomar i alla tider utgjort ett hot och gissel,  vilket betvingats endast genom heroiska vaccinationsinsatser.  Det kan alltså vara lärorikt att jämföra denna föreställning med en snart åttio år gammal läkarboks uppfattning, där riskerna med sjukdomen främst tillskrivs vanvård och felaktig behandling.  ( Den moderna medicinen har dock avskaffat sådana futtiga distinktioner). Förhållandet bör dock noga uppmärksammas av den som försöker jämföra ”tiden före vaccinationerna” med dagens situation.  ”Tiden före vaccinationerna” var nämligen också tiden för åderlåtning, opiumdroppar, svält och bristfällig hygien.   (Läsaren uppmärksammas på att Bergs Läkarebok skrevs långt innan virus var kända för medicinen, än mindre allmänheten )

Mässling (för sjuttio år sedan)

Ur ”Läkarebok” 1933 av Henrik Berg MD, Fil Dr

” Denna vanliga barnsjukdom undgås knappast av någon människa. Den är i våra dagar jämförelsevis ofarlig,och i alla händelser, om den rätt behandlas, hos ett förut starkt barn en ganska oskyldig sak. Om den däremot vanvårdas eller behandlas oriktigt, kan den bliva ödesdiger genom följdsjukdomar, som antingen uppträda omedelbart eller längre fram i tiden.

I forna dagar var mässlingen en mycket fruktad farsot. På de tider, då vattenbehandling av feber var okänd (sorgligt nog tro än i dag de flesta människor, att just vid mässling det ej går att använda vattenbehandling) och då bloduttömning (genom åderlåtning m. m.) var ett suveränt medel att sänka temperaturen, grasserade mässlingen så väldeligen, att den anställde härjningar, som påminde om kolerans. Ett exempel må anföras. Är 1712 anställde mässlingen förfärliga härjningar i Ludvig den fjortondes familj i Frankrike. Hans sonson, hertig Ludvig av Bourgogne insjuknade med hela sin familj i mässling. Den 12 februari dog hertiginnan, den 18 februari dog hertig Ludvig, den 8 mars dog dennes äldste son hertigen av Bretagne. Sonen numro två (då endast två år) genomgick sjukdomen, men var så klen, att man ej trodde, att han skulle kunna bliva gammal. Det var den sedermera så usle Ludvig den femtonde.

Symptomer. – Efter ett inkubationsstadium av 8-14, oftast 13 dagar ter sig sjukdomen i början som en vanlig förkylning. Ögonen bliva röda, svullna och rinnande. Trötthet och feber inställa sig. På tredje-femte dygnet kommer utslaget och uppträder först å hårda och mjuka gommen (Koplik’ska fläckarna) l form av ungefär linfröstora röda fläckar och seden i ansiktet. Sedan går det till bröst, buk och rygg, slutligen till armar och ben. Utslaget är rött och består av mindre fläckar, som äro taggiga och upphöjda. Dessa sammanflyta ibland, i andra fall lämna de normal vit hud emellan sig. De höja sig något över hudytan. Ett ymnigt utslag är ett mera gynnsamt tecken än ett sparsamt. Efter två, tre, högst fem dagar börjar febern sjunka och utslaget går tillbaka, i det att det antager en mera brun färg. Nu börjar avfjällningsperioden, under vilken små, klillknande fjäll avsättas. Denna period avslutas omkring 14 dagar efter utslagets framträdande. Samtidigt med utslaget finns regelbundet bröstkatarr. Denna kan lätt övergå till kapillärbronkit eller lunginflammation (bronkopneumonl). Strypsjuka(febrinös krupp) kan lätt tillstöta. Öyriga komplikationer äro tuberkulos (se nedan), mellanöroninflammation, njurlidande m. m.

För svaga, blodfattiga, av engelska sjukan eller av kikhosta lidande barn eller för barn under två år är mässlingen en farlig sjukdom. – Omskrofler eller tuberkulos finns, orsakar sjukdomen ofta en utbredning av tuberkulosen.

Orsaker. – Mässlingen är en smittosjukdom. Den parasit, som orsakar den, är till sin natur ännu fullkomligt okänd. Smittan sker genom beröring med patienten eller genom sammanboende med den sjuke i samma rum ell våning. Indirekt smitta genom friska personer, som varit i beröring med det sjuka barnet, eller genom föremål, som någon tid varit avlägsnade från detsamma, tycks ej förekomma. Smittan tycks utgå från näsan och luftrören. Den, som en gång haft mässling, får nästan aldrig mer sjukdomen.

Behandling. – Den sjuke isoleras under 3 veckor. Barn, under 2 är samt rakitiska, skrofulösa, tuberkulösa eller med tuberkulös hereditet belastade barn böra icke utsättas för smitta. Vid minsta misstanke på difteritisk krupp, bör bakterieprov tagas. Mässlingen är en utslagsfeber.-’ Såsom sådan bör den behandlas med vatten. Varje utslagsfeber, av vad namn det vara må, bör så behandlas. Utslagsfeberns egen karaktär visar på det tydligaste, att här föreligger en strävan att genom huden befria kroppen från feberns toxiner (gifter). Enligt denna vink måste vi rikta vårt huvudsträvande på att så mycket som möjligt stärka och rätt behandla huden samt avleda utåt huden.

Av allmänheten behandlas mässlingen ofta, för att icke säga oftast, förvänt. Det råder en allmän tro, att mässling är en sjukdom, som måste övergå alla, att sjukdomen ej är farlig och att den snart går över. Men det är ej så. Mässlingen drabbar ej alla. Den anfaller endast den, som direkt varit i beröring med mässlingssjuka. Vidare är den långt ifrån ofarlig. För Henoch i Berlin dogo av de sjukliga och dåligt närda barn under 2 år, som intogos på hans sjukhus (charitén), 551/3 procent av de av mässlingangripna och av alla mässlingspatienterna 30 procent. Oftast nöjer allmänheten sig med att ”hålla den sjuke varm”, att hålla halvmörkt i rummet och att giva barnet bröstsaft för hostan. Ej sällan är luften i sjukrummet mycket dålig. I all synnerhet är naturligtvis detta fallet i hem, där trångboddhet är för handen. Med denna behandling få mässlingspatienter lätt lunginflammation och ofta dö de av denna följdsjukdom. De, som överleva behandlingen, bliva ej sällan sjukliga. Särskilt få de ofta skrofler och tuberkulos. Förklaringen är den, att en förut latent (slumrande) tuberkulos genom mässlingen blir ”uppväckt” och övergår till lungsot eller mitiartuberkulos.

Det är således ej nog med, att vid luftskygg och vattenskygg behandling barnen ofta dö i mängd under en mässlingsepidemi, utan en genomgången mässling lägger ofta grund till en följande klenhet. Baginsky anmärker: ”det finns knappt någon sjukdom, som i samma grad som mässling gör barnlungan tillgänglig för ett inträngande ’av tuberkelbacillen”. Detta är beklagligt, så mycket mer som det knappast torde finnas någon oskyldigare febersjukdom än mässling, blott den behandlas rätt ”Tyvärr”, säger D:r Ruddock, ”är mässlingens olämpliga behandling så vanlig, att den är en bland de mest ödesdigra sjukdomar särskilt hos barn”.

Sjukrummet bör, om möjligt, vara isolerat. Luften i detsamma bör vara frisk och bör gärna hållas fuktig genom avdunstning av vatten i rummet. Detta bör icke först så, att rummet skall vara utkylt. Rummet skall vara varmt, men bör vara fyllt med frisk luft. Dieten m.m. bör anordnas så, som är angivet under artikeln Feber

Vattenbehandling. – Vid mässlingens behandling spel det ljumma helbadet en stor roll. Man ger åt det febersjuk barnet på kvällen ett ljumt helbad på 33-30 grader och 3-5 minuter. På morgonen gives våt avrivning med rumsvarmt vatten. I svårare fall användes våt inpackning. Dock bör man med densamma endast åstadkomma måttliga värmeförluster. Efter inpackningen bör man ej giva halvbad utan en kraftig avrivning (Winternitz). Mot bröstkatarren användes våtvärmande bröstomslag

Medikamentös behandling. – Den besvärliga ”mässlingshostan” är nästan oundviklig och beror på en inflammation i luftrörens slemhinna. Upphostningen bör då underlättas t. ex. genom drickande av ljumt Emservaten. Däremot bör ej hostan ”stillas” genom opium (bröstsaft med opium, Roséns bröstdroppar).

Det upphostade slemmet bör för smittas undvikan uppsamlas i en särskild kopp, som dagligen tömmes, eller på en näsduk, som får ligga på en särskild tallrik och dagligen ombytes för tvättning.

Efterbehandling. – Då sjukdomen ger sig, bör konvalescenten mycket väl bevaras för kall luft och ej under minst 14 dagars tid gå ut. Sjukrummet bör efter överstånden sjukdom omsorgsfullt rengöras. Patientens sängkläder böra omsorgsfullt piskas, spolas och rengöras.”

SIEMs kommentar:

För den uppmärksamme läsaren är kommentarerna närmast självskrivna. Sjuttio år efter att ovanstående skrevs utmålas mässlingen av läkare och smittskyddsinstitut som en farlig sjukdom, varav miljontals barn årligen dör. Detta påstående är ett skrämmande bevis på läkekonstens degeneration under senare tid, eftersom man 1933 ansåg att ”det knappast torde finnas någon oskyldigare febersjukdom än mässling, blott den behandlas rätt”.

Anledningarna till att mässlingen i våra dagar utmålas som en hälsofara är emellertid snarare

– att industrin söker varje försäljningssargument för ur hälsosynpunkt mycket tveksamma vacciner, och att att dess propagandamakare bygger dödsfallstatistiken på ulands-epidemier och erfarenheter från tider med undernäring o svält, undermålig hygien och riskabla medicinska behandlingsmtoder. Man vill sälja vacciner till friska och välnärda barn därför att undernärda utmärglade barn dukar under i sjukdomen om den hinner före svältdöden

– att vaccineringskampanjerna i dag redan skadat barns naturliga immunförsvar – och bröstmjölkens kvalitet – så att mässlingsjukdomen i dag ofta får ett allvarligare förlopp. Från att tidigare ha drabbat spädbarn endast i sällsynta fall har detta på så sätt blivit vanligare – och sjukdomens förlopp därmed riskablare. Detta är dock knappast argument för ytterligare vaccineringskampanjer.

– att läkare och föräldrar i dag är okunniga om – eller motståndare till – enkla o sjukvårdsprinciper av det slag som läkareboken från 1933 redovisar, och att sådan omvårdnad om det sjuka barnet inte alltid låter sig förenas med vårdnadshavarnas förvärvsarbete.

Feber.

Ur ”Läkarebok” 1933 av Henrik Berg MD, Fil Dr

Det är av största vikt för var och en att förstå sig på feber och dess behandling. Det finns nämligen ingen, som ej flera gånger får göra bekantskap med feber hos sig själv eller sin omgivning. En oriktig feberbehandling är ännu mycket vanlig. Den rätta feberbehandlingen är enkel och lättlärd, men ännu alldeles för litet känd både bland höga och låga av vårt folk. Varje år inträffa talrika dödsfall, talrika fall av fördröjt tillfrisknande och av farliga följdsjukdomar av den anledningen, att den rationella handlingen är så litet känd. Influensan t. ex. skulle aldrig när den efter många års bortovaro ånyo 1889 gjorde sitt inträde hos vårt folk, gjort så mycket ont, om ej allmänheten stått så handfallen inför en febersjukdom av ganska enkel art.

För att förstå och rätt behandla feber är det nödvändigt att först något betrakta dess symptomer och de teorier över feberns väsende, som kunna förtjäna förtroende. Sedan kommer feberbehandlingen nästan som korollarium.

Symptomer. – Feber är aldrig en självständig sjukdom utan ett symptom av en sjukdom. Ehuru sålunda feber kan finnas på grund av vitt skilda orsaker, finns likväl hos allt vad feber heter så mycket gemensamt, att det är både möjligt och praktiskt att betrakta det för alla febrar: gemensamma på ett ställe.

I regel föregås feberns utbrott av en längre eller kortare period av illamående (inkubationstid). Vanligen börjar febern därpå med frysning eller frosskakning, stundom så stark, att den sjuke backar tänderna. Redan under frysningsstadiet är kroppstemperaturen stegrad.

Normal kroppsvärme (mätt med febertermometer stolgången) är omkring 37′. (Om mätningens utförande se Termometer). Under normali förhållanden överstiger kroppstemperaturen hos en människa, som förhåller sig lugnt , ej 37,2-37,3- C. i axelhålan eller 37,5-37,6 i stolgången.

Varje familj bör äga en god febertermometer och bör ej försumma att använda den vid sjukdomsfall. Särskilt när barn äro sjuka, är termometern ovärderlig; men även för äldre personer är den nästan omistlig. Om temperaturen går upp till omkring 38,5° , talar man om lindrig feber. Vid 39° är febern hög, vid 40-41° är den mycket hög. Oriktigt är att vilja bedöma en sjukdom blott och bart efter feberns höjd. Det finns dödligt förlöpande febrar med ganska låg temperatur, och å andra sidan finnas häftiga temperaturstegringar (särskilt hos barn) utan någon farlig betydelse, om de rätta åtgärderna vidtagas.

Den höjda kroppsvärmen orsakas av en ökad ämnesomsättning, en stegrad förbränning i kroppen. Värmebildningen är alltså ökad. Samtidigt är värmeförlusten genom utstrålning av värme otillräcklig att hålla kroppstemperaturen i järnnvikt; därför stiger den senare. Som en följd av den stegrade förbränningen märka vi nu en mångfald av för oss alla välkända symptomer. Den sjuke ligger med glänsande ögon, torra läppar; tungan är vanligen belagd eller röd; patienten är törstig, utan matlust. Huden kännes ibland torr och brännhet, ibland fuktig av svett. Pulsen är påskyndad: en temperatur av 39 grader hos fullvuxna har vanligen med sig en puls på 120 slag i minuten. Blodmassan samlar sig huvudsakligen i de stora blodkärlen i buken. Hjärnans hud och musklerna bliva blodfattiga. Urinen är mörk, avsätter gärna en bottensats på kärlets botten. Centralnervsystemet påverkas ofta av bakteriegifterna. De livsviktiga nervcentra i förlängda märgen, som regera andning och blodomlopp, påverkas och kunna stundom förlamas. Huvudvärk, sömnlöshee, mattighet, värk i lemmarna, oförmåga att tänka och arbeta göra sig gällande

Ganska ofta finnas feberdelirier; den febersjuke yrar. . Temperaturkurvan är ofta mycket karaktäristisk för den sjukes tillstånd. För övrigt växla febersymtomerna för de olika febrarna: stundom är ett organ angripet av inflammation (lungor, tarmkanal, hjärnhinnorna, melllanörat, halsmandlarna o. s. v.), stundom föreligger blodförgiftning, stundom (såsom vid frossa) hava de röda blodkropparna angripits av parasiter.

Långvarig och höggradig feber kan åstadkomma mycket ont i kroppen. Den förtär vävnaderna, så att avmagring inträder. Matsmältningsprocessen ligger under febern nere, så att de förstörda vävnaderna ej nog hastigt kunna ersätttas. Hjärtat lider direkt av det kraftnedsättande inflytandet av en hög temperatur och kan förlamas på grund av en allmän cirkulationsförlamning, orsakad av intoxikationen (förgiftningen). De röda blodkropparna förstöras i massor; härav blir blodbrist en följd. Kroppen organer kunna komma att undergå s. k. kornig degeneration, d. v. s- cellernas massa utfylles med korn beståsende i de flesta fall av äggvita men i andra av fett. Vid  fall av svåraste infektion avtager äggvitans klyvning ock därmed minskas även värmebildningen: kroppen avkyles, kollaps inträder; temperatursänkningen betyder i detta fall raka motsatsen till förbättring.

När febern börjar sjunka, avgives värme från kroppen i betydlig grad. Stundom inträffar en s. k. kris: under ymnig svettning sjunker temperaturen under kortare tid än ett dygn till det normala. Stundom sjunker febern småningom, mer och mer, utan kritisk svettning. Efter  varje starkare feber går temperaturen ned under det normala. Kroppsvärmen förbliver ofta en tid bortåt lätt påverkad såsom ett tecken till att värmeregleringsförmagan ännu ej vunnit full stadga.

Orsaker. – Angående det stora flertalet av febrar veta vi, nu för tiden med full visshet att de bero på smitta, infektion. I de flesta fall äro bakterier orsaken till smittan (lunginflammation, influensa, tarmtyrus, varfeber, blodförgiftning, difteri etc.), l andra fall är det mikroskopiska parasiter ur djurriket (sporozoor vid frossan), som orsaka smittan och febern. Emedan det från smittotillfället tar längre eller kortare tid innan de ofantligt små växt- eller djurparasiterna förökat sig tillräckligt för att febern skall utbryta, är denna tid (inkubationstiden) olika lång för olika febrar. Här följer en tabell över inkubationstiden för de viktigaste infektionssjukdomarna.

Blodförgiftning (sepsis) några timmar
Asiatisk kolera 1-3 dagar
Difteri 2-7 dagar (oftast 2-5 dagar)
Rosfeber 1-8 dagar
Tarmtyfus 14-21 dagar
Gonorré 1-4-8dagar
Influensa 1-4 dagar (vanl. 3-4dagar)
Frossa 7-21 dagar
Mässling 8-14 dagar
Påssjuka 14-21 dagar
Skarlakansfeber 1—8dagar (vanligen 2-4 dagar)
Syfilis 2-4 veckor (i genomsnitt)
Koppor 8-14 dagar (sällanmindre)
Vattuskräck flera månader

Bakterierna alstra i kroppen giftiga produkter (toxiner). Vi böra aldrig glömma, att vid alla akuta infektionssjukdomar är det fråga om en verklig förgiftning. Varje sjukdomsbakterie har sitt specifika gift. Detta gift bildas i själva bakterierna. Stora växlingar göra sig gällande hos olika bakterier. Difteribacillen utsänder sitt gift från begränsade härdar till hela kroppen; streptokokkerna, utöva sin verkan blott på de ställen, dit de själva komma; tuberkelbacillen måste för att bliva giftig upplösas, så att det i bacillen inneslutna giftet försättes i frihet. Som ett exempel på bakteriegifternas (toxinernas) kratt må anföras, att av tetanus-(stelkramp) giftet förmår l gram döda i million marsvin av 500 grams vikt vardera.

Toxinerna verka förlamande på temperaturcentrum i hjärnan. Genom den ökade förbränning, som blir en följd härav, förstöras de giftiga toxinerna. Febern har alltså en betydelse att rensa kroppens safter från giftiga ämnen och är alltså att anse som en välgärning, ett organismens läkesträvande. Visserligen gäller det att leda branden rätt, så att den ej blir till en förhärjande eldsvåda, som ödelägger hela människan.

Temperaturförhöjningen är en direkt följd av de perifera blodkärlens sammandragning (Traube). Den praktiska betydelsen av denna åsikt om feberns uppkomst är kolossal. Pospischl har bevisat, att mekanisk retning av huden är i stånd att föröka värmeavgiften med 94 procent. Det är alltså hudens verksamhet, som är av allra största vikt vid kroppens värmehushållning, alltså även vid feber, och vid feberns behandling.

Behandling. – Så fort feber finnes, bör den behandlas. Det är ett ödesdigert misstag att vilja uppskjuta med behandling av feber tills man kan säga av vad slag febern är. Därigenom går blott en dyrbar tid förlorad. Det är lika farligt att dröja att behandla en feber som att uppskjuta släckningen av en eldsvåda.

En febersjuk bör läggas till sängs. Denna regel har ej många undantag. Det är alltid farligt att kämpa emot sjukdomen och vilja vara uppe i kläderna med förhöjd temperatur. Man bör ej försumma temperaturmätning vid sjukdomsfall. Rätt ofta kommer en mor till läkaren med ett litet barn, som kanske fått färdas lång väg. Gör man så temperaturmätning, går kvicksilvret upp till 40′. Det är vanligen ej rådligt att taga ut febersjuka i det fria. Läkaren bör kallas hem till dem. Luften i sjukrummet bör vara ren och sval. Att den skall vara ren, förstås av sig själv. Den febersjuke utdunstar och utandas en mängd osunda ämnen och har ofta en väldig mängd bakterier i sin omgivning (vi antaga att så är fallet vid utslagsfebrarna, mässling, skarlakansfeber och koppor, ehuru smittämnet ännu ej vid dessa sjukdomar av någon forskare lakttagits), varför det under en febersjukdom är viktigare än eljes att genom flitig fönsteröppning hålla luften ren. I vissa febrar (difteri, scharlakansfeber o. s. v.) är det av stor vikt att ett fönster dag och natt är öppet antingen i sjukrummet eller ock i rummet bredvid med dörren öppen till sjukrummet. D:r R. Hogner (Boston) har påvisat vikten av, att i febrar sjukrummets temperatur hålles sval, vid 10-12 grader om möjligt. Därigenom minskas febern direkt.

Vi hava nog alla iakttagit, att febersjuka instinktmässigt kasta av sig och ligga nakna. Dr Hogner har framhållit, att vid nervfeber, lunginflammation och andra febrar kan man hava god nytta av svala luftbad. De givas så, att den febersjuke under någon kortare tid t. ex. 15-30 minuter får ligga med lättare betäckning, ja, i vissa fall-med endast löst liggande nattlinne på sig. Rumstemperaturen bör hållas sval, icke gärna mer än 10 å 12′ C. Betäckningen måste anordnas efter rumstemperaturen och vara sådan, att patienten icke suggereras att han fryser. Ju högre feber, desto svalare rumstemperatur bör man hava och rumstemperaturen bör hellre vara något för kall än tvärtom, så att värmeavgivandet genom lungorna blir så rikligt som möjligt. Behandlingen verkar stimulerande på huden och lungorna samt därigenom indirekt på hjärtat och hela organismen (Elra 1902, 191.) Dr Hogner berättar, att han en gång vid en tyfoidepidemi i Gellivare vintern 1883-84 fann fjorton sjuka lappar, som behandlade sig så, att de, iklädda sina renskinnspälsar lågo på renhudar i snön vid en temperatur av minus 10-28° C, drucko iskallt vatten eller kaffe, samt åto snö och renkött; alla tillfrisknade. Detta gav honom uppslaget till tanken att behandla  feber med svala luftbad.

Diet. Den febersjuke bör ofta få dryck, men i små portioner, t. ex. en matsked kallt vatten var 10:de-15:de minut. Tillsats av syrliga fruktsafter till vattnet är välgörande. (En halv citron urkramas i ett glas vatten, litet socker tillsättes; blåbärssaft, lingonsaft.) Vindruvor och apelsiner äro läskande och nyttiga. Kött bör undvikas vid akuta febrar, likaså ägg. Bäst äro tunna, läskande soppor såsom fruktsoppa och havresoppa. Därjämte kall mjölk, surmjölk, kokad frukt etc. Kaffe, te, stark buljong, och viner förbjudas. Under konvalescenstiden efter febern bör dieten vara mera kraftig. För olika febersjukdomar gälla olika dietregler, som böra efterses under de olika sjukdomsrubrikerna.

Vattenbehandling. Vid feberns behandling spelar vattenbehandlingen en huvudsaklig roll. ”Vattnet är det bästa medlet mot feber” ( Disqué). Man använder: avtvättning, avrivning, våt inpackning, bröstomslag, livomslag, neptunigördel, vad-fotbindor, halvbad, bålbad o. s. v. 0

Leyden, Rosenthal m. fl hava påvisat, att vid feber beror temperaturstegringen på en förminskning av värmeavgiften (värmestrålningen) från kroppens yta, vilken har till resultat ett verkligt kvarhållande av värme i det inre av kroppen. Samtidigt är vid feber avdunstningen från kroppens yta minskad. Båda dessa hinder avlägsnas genom en rätt given vattenbehandling, som bör gå ut pd att åstadkomma aktiv utvidgning av hudens blodkärl; därigenom förökas värmeavgiften och vattenavdunstningen från huden. Genom en kraftig frottering av huden i halvbadet eller helbadet eller under avrivningen eller vid torkningen efter en badform åstadkommer men just vad man vill åstadkomma: reaktion; huden rodnar. Hindret för värmeavgift (värmestrålning) från huden avlägsnas därigenom, och avdunstningen från kroppsytan (vattenavgiften) ökas med 60 procent (Weirich), Blodet avkyles i huden. Det avkylda blodet återvänder från de utvidgade blodkärlen till kroppens inre och utövar här sin kylande verkan. Då de ytliga blodkärlens spänning återställes, styrkes hjärtats kraft, och dess slag minskas till antal.

Genom vattenbehandlingen uppfyller man på ett, man kan säga, idealiskt sätt alla de önskningar, som febern ställer på oss med avseende på den sjuke: feberhettan minskas (ofta 1 grad genom en våt inpackning), hudverksamheten vidmakthålles och igångsättes, där den är försummad eller ligger nere, svettning kan i många fall, när den är önskvärd, framkallas, genom svettning avsöndras toxiner, urinavsöndringen ökas och därmed avskiljandet ur blodet av feberprodukter och febergifter, nervsystemet livas och stärkes, bättre sömn åstadkommes.

Vid halvbadets givande i feber kan dess temperatur växla melan 32-26-22′ med en tidslängd av 5-10 minuter eller längre. Genom kroppens begjutning med vatten i halvbadet minskas den sjukes temperatur betydligt, i det den heta kroppen omväxlande kommer i beröring med luft och vatten av lägre temperatur. Genom hudens frottering medels badtjänarens händer i halvbadet utvidgas dess blodkärl och mycket blod tillföres huden och avkyles. just däri består halvbadets förträffliga febernedsättande verkan, varigenom det blir det viktigaste av alla användningssätt i vattenbehandling. Helpackningen är ytterst verksam; livomslag (bålpackning) likaså (i själva verket en packning, som lämnar benen fria); avledande vad-fot~bindor göra stor nytta vid huvudvärk och delirier kallvåta omslag på pannan och huvudet äro långt bättre än isblåsa. Se närmare under de olika febersjukdomarna.

Den gamla föreställningen att det är den höga temperaturen, som gör febrarna så farliga, är nu till all lycka övergiven. Det är intoxikationen (förgiftningen), som är långt farligare. Det är själva infektionsprocessen, som vi måste bekämpa. De centra i nervsystemet, vilka regera blodomIoppet, andningen, matsmältningen, ämnesomsättningen och avsöndringarna påverkas kraftigt av vattenbehandlingens inverkan på nervernas budgrenar. Därigenom sättes kroppen i stånd att övervinna de faror, som upphörandet av dessa olika förrättningar på grund av bakterietoxinernas giftiga inverkan medfört. I andra hand kommer den egentliga avkylningen genom vattenbehandlingen.

Genom behandling med värmeberövande badformer upplivas nervcentra; följden blir en kraftigare hjärtverksamhet (visar sig genom en långsammare puls med starkare spänning i blodkärlen); aptit och matsmältning förbättras; andningen blir djupare och långsammare, varigenom slemstockning i lungorna med dess följder förebygges. Alla avsöndringar (urin, galla etc.) ökas. Den febersjuke uppfriskas och stärkes genom vattenbehandlingen och förmår att upptaga kampen för tillvaron med mycket bättre utsikter. – Var och en, som haft tillfälle att jämföra utseendet på en feberpatient (t. ex. en scharlakansfeber, influensa- eller nervfeberpatient), som blivit behandlad med vatten, med utseendet på en av samma febersjukdom lidande, som ej blivit behandlad med vatten, måste medge, att skillnaden är betydlig. Antifebrin etc. kunna väl sänka temperaturen, men ett stimulerande inflytande på nervsystem och avsöndringar samt på utdunstning genom hud och lungor saknas fullständigt vid enbar behandling med antipyretiska medel. Vattenbehandling är ett verkligt Jebermedel; antipyrttiska medel äro blott och bart temperaturnedsättande medeL

Den uppfattningen att vattenbehandling vid feber är det sista mediet, när alla andra äro utan resultat, är en villfarelse. Man bör ej börja med att ”bekämpa febern” med antifebrin etc., och sedan taga till vattenbehandling som en sista reträtt.

Kallt lavemang är ett värdefullt medel att nedsätta den stegrade kroppstemperaturen och är mycket användbart för patienter som av en eller annan orsak dåligt fördraga annan vattenbehandling. – Även i de fall, då magen är mycket retlig och ej ens kan behålla en dryck vatten, kan den febersjukes törst lindras genom ett vattenlavemang, emedan en ansenlig mängd vatten kan uppsugas av grovtarmens slemhinna. I detta fall liksom i föregående ger man ett stort lavemang; det bör införas långsamt och bör kvarhållas så länge som möjligt, gärna 1/2. timme.

Medikamentös behandling. Slagord kunna åstadkomma mycket ont genom att först förvilla begreppen och sedan som följd härav leda till en falsk behandlingsmetod. Redan på 1860-talet började man tala om ”antipyres” eller en behandling riktad mot den förhöjda temperaturen, liksom om allt varit väl beställt, blott temperaturen visade ett sjunkande. I början var vattnet vårt enda tillförlitliga medel att minska temperaturen. Sedan upptäcktes de kemiska ”antipyretiska medlen”. Genom denna upptäckt föranleddes, tyvärr, flera läkare att övergiva vattenbehandlingen av febrar. Det var på 1880-talet som antipyrin och antifebrin upptäcktes. (Se Antifebrin.) Nu kunde man ”sänka temperaturen” och ~ alltså behandla feber. Ett ödesdigert misstag! Att ur kroppen avlägsna de ämnen, som åstadkomma febern, att ej låta dem kvarstanna och till dem ytterligare lägga ett protoplasmagift – det bör vara vår uppgift. Under cirka 15 års tid pågick den vilda dansen med antipyretiska medel. Influensa behandJades (naturligtvis) 1889 ”regelrätt” med antifebrin. En mångfald liknande medel (fenacetin, lactophenin, pyramidon och allt vad de heta) hava framträtt, alla lovande mer än föregångarna – alla drabbade av samma obevekliga domslut av den officiella medicinska vetenskapen, som läses i v. Merings *Lärobok* av 1903. Den medikamentösa behandlingen (av febern som sådan) övergavs snart igen på grund av mediens ogynnsamma biverkningar uttalar sig Professor Ernst Römborg l Marburg. l Sverige köra vi ännu med den gamla slentrianen – huru länge?

Kinin är även ett dåligt febermedel. Alkohol duger ej alla som febermedel, på grund av dess biverkningar.

Feber har under forna tider behandlats på alla upptänkliga sätt, bland annat med upprepade åderlåtningar, tills patienten var nära sanslös., Lyckligtvis är det nog si, som Bam anmärker, att *naturen från forna tider till närvarande tid l det stora flertalet fall skyddar de sjuka för de dåliga följderna av botningsförsök av förbländade teoretici och oskickliga praktick.”

SIEMs kommentar:

Den grundläggande logik som Dr Henrik Berg 1933 här demonstrerar, är i stort sett den ekologiska medicinens – feberns läkande roll, föraktet för medikamentös behandling, och betoning av avgiftning som det centrala inslaget i behandlingen. Skolmedicinen har koncentrerat sig på medikamentös behandling – något Dr Berg 1933 hoppades skulle vara ett avslutat kapitel – och har i dag inte någon som helst kunskap om ”alternativ till antibiotika”, som man brukar uttrycka det. SIEM har därför ansett det motiverat att här påminna om det traditionella medicinska kunnande som läkemedelsindustrins hantlangare i dag med alla medel försöker undertrycka. När läkare påstår sig sakna alternativ till antibiotika handlar det alltså om en medvetet skapad okunnighet, en mörkläggning av kunnande man tidigare haft.

Homeopatisk behandling:

– Källa till nedanstående: Richard Moskowitz ”Unvaccinated Children” Moskowitz är MD vid N Y University och har studerat homeopati för prof George Vithoulkas ( alternativ nobelpristagare för några år sedan) Översättn: Ulf Brånell;SIEM

Kikhosta

Kikhosta kan vara en ganska elak och långvarig sjukdom, också hos äldre barn, där den dock sällan är ödesdiger eller farlig. Den kan förvisso vara livshotande för spädbarn under ett år, pga att de omogna luftvägarna är trånga och lätt kan bilda hinder vid inflammation och svullnad. Den är sällan allvarlig hos barn äldre än sex år och vuxna får av någon anledning sällan sjukdomen, även om de är utsatta för smitta och aldrig haft den tidigare.

Inkubationstiden varierar mellan en och två veckor, sjukdomen sätter ofta in ganska långsamt, med lite feber, typiska symtom från de övre luftvägarna och en hosta som gradvis blir mer och mer häftig,. tills de karakteristiska kramperna infinner sig, ofta utmynnande i kräkningar eller segt slem som utsöndras med stor svårighet. Sådan hosta kan ofta vara i sex veckor eller längre, vilket antyder såväl autoimmunt som infektiöst ursprung.

Nosoden ”Pertussin”, framställd av slem från patienter, är det vanligaste homeopatiska medlet, allmänt använt förebyggande hos barn som utsatts för smitta. (Pertussin 30c, en dos dagligen i två veckor efter smitta) och kan också ges i tidiga stadier av sjukdomen med fyra timmars mellanrum.

Drosera är det medel som används direkt mot sjukdomen, även om också andra medel kan behövas. För barn med välutvecklad hosta kan Drosera 30C, eller Pertussin 30C ges var fjärde timme eller oftare om nödvändigt. (Läkare bör konsulteras i svåra fall).

Se också Kikhosta – huskurer

Difteri

Difteri är i dag sällsynt i utvecklade länder, men mindre utbrott har inträffat bl a i USA. Sjukdomen består framför allt i en förgiftning av difteritoxin, ett synnerligen antigent protein med hög molekylvikt, som framställs av difteribacillen. Standardvaccinet framställs av difteritoxicoiden, denaturerat med aluminium, och konserverat med en kvicksilverhaltig förening), och detta toxin är också källa till det homeopatiska medlet, nosoden Diphterinium, vilket används både för profylax och för behandling av komplicerade fall.

Difteri börjar som en ”förkylning” eller ont i halsen, efter en kort inkubationstid om två-tre dagar. Primärinfektionen är oftast i näsa-hals, och blir snabbt tydlig genom gråaktiga, såriga beläggningar, dålig andedräkt, hög feber och markant svullnad av de cervikala lymfkörtlarna, i svåra fall med ”tjurnacke” som följd. Komplikationer som hjärt- eller njursvikt eller blockeringar av matstrupen kan följa inom några dagar, svåra fall kan åtföljas av svårigheter att tala och svälja, pga kvarstannande postdifterial förlamning, som kan kräva fortsatt behandling. Diphterinium 30 C eller 200 c kan ges i daglig dos under de första tre dagarna efter smitta. (Läkare bör konsulteras i svåra fall).

Stelkramp

Stelkramp är primärt en sårinfektion, komplicerad av tetanussporer i såret och tillväxt av dessa under syrefria förhållanden. Infektionen i sig själv är begränsad, problemet är liksom vid difteri och botulism förgiftningen, som orsakas av ett mycket antigent protein, producerat av Chlostridiumbakterien. Standardvaccinet bereds av detta toxin, bl a genom upphettning.

Stelkramp uppträder inte epidemiskt, och kan inte smitta från person till person, även om de förhållanden vid sårbildningen under vilka stelkramp uppträder spelar stor roll ( t ex under krig). De sporbildande organismerna lever i hästgödsel , och i mindre utsträckning i mänsklig avföring, speciellt från personer som håller hästar. Sporerna i sig själv är mycket motståndskraftiga och kan överleva i jorden under årtionden. De gror endast under strikt syrefria omständigheter, t ex djupa sticksår med tillräcklig vävnadsdöd för att få igång infektionen ( den klassiska rostiga spiken, alltså), eller en enkel sårinfektion som konsumerar allt tillgängligt syre, tex i form av en kvarsittande navelstump hos spädbarn, svår brännskada etc.

Omsorgsfull sårvård eliminerar risken för stelkramp i de flesta fall. Sår ska omsorgsfullt granskas, rengöras från död vävnad och inte tillåtas att läka ”uppifrån”, med instängd död vävnad som följd. Två betydelsefulla homeopatiska medel som kan användas i detta stadium är Ledum 30c, som ska ges varannan till var fjärde timme , och Hypericum 30c

Det finns också humant serum mot stelkramp att tillgå, vilket är verksamt om det ges omgående.

Polio

Polioviruset orsakar överhuvudtaget inga sjukdomssymtom hos 90% av dem som utsätts för det, hos övriga ger det som mest influensasymtom med feber, svaghet, magproblem, värk och smärtor. Också vid epidemier utvecklas poliomyelitis (den svåra komplikationen från det centrala nervsystemet) endast hos relativt få, mottagliga personer, av vilka de flesta blir helt återställda.

De typiska symtomen på poliomyelitis omfattar extrem känslighet för beröring, irritabilitet, stel nacke, lätt tremor (darrningar) i det tidiga stadiet, och kan därvid påminna om virusorsakad meningit. Inte sällan går febern ned till normal under några dagar just innan komplikationerna från det centrala nervsystemet visar sig, därmed skapande den sk ”dromedarkurvan” på feberdiagrammet. Förlamning beror på inflammation av de främre hornets celler eller de motoriska kärnorna i ryggmärgen, och uppträder ofta plötsligt och tidigt under sjukdomsförloppet, i form av fullständig förlust av förmågan att röra en viss lem, eller kanske tung- och svalgmuskler, därmed skapande svårigheter att svälja. De flesta fall tillfrisknar ändå, med kvarstående förlamning eller död långt efter att den akuta inflammationen har avklingat.

Det homeopatiska medlet Lathyrus sativus har funnits ha bäst överensstämmelse med dessa centrala komplikationer från nervsystemet, och har ofta använts med stor framgång både för profylax och för behandling under tidiga stadier av sjukdomen, innan oåterkallelig skada har skett. Två sydafrikanska läkare använde Lathyrus 30c, en dos var sextonde dag för 82 friska personer (mellan 6 månader och tjugo års ålder) vilka bodde i ett svårt infekterat område, och varav 12 var direkt utsatta för smitta. Denna förskrivning fortsatta under hela epidemin, och ingen av dem utvecklade poliomyelit. Till en grupp om 34 barn som var sjuka med feber, nackstelhet och muskelömhet av varierande svårighetsgrad gavs Lathyrus 30c i tre doser med en halvtimmes mellanrum. Alla dessa återhämtade sig helt och utan komplikationer. En amerikansk läkare rekommenderar Lathyrus 30c eller 200c i enstaka doser var tredje vecka under epidemin, och konstaterade att förlamning inte utvecklas hos dem som behandlas på detta sätt.

Mässling ( se även SIEMs Mässlingsbroschyr)

Den vilda formen av mässling är en kraftig febersjukdom som varar upp till två veckor, efter en inkubationstid om två-tre veckor, karakteristiska släta flytande rodnader, rinnande näsa och ögon, och en viss risk för vidare utveckling av lunginflammation, öroninflammation eller laryngit av krupp- eller kikhostetyp. Upp mot hundra procent av ”mottagliga” personer insjuknar , och hos befolkningar som saknat kontakt med mässling kan dödligheten bli upp mot 20%.

Profylax och behandling av mässling kan variera mellan olika utbrott, den epidemiska varianten stämmer mest med Pulsatilla eller Bryonia. I USA är mässling, pga massvaccination nu främst en sjukdom bland ungdomar, otvivelaktigt involverande viss genetisk interaktion med vaccinviruset, och kan kräva andra homeopatiska medel. Pulsatilla rekommenderas i regel för profylax.

Påssjuka

Påssjuka eller epidemisk parotit liknar mässling genom sin smittsamhet, och sin förskjutning till äldre åldersgrupper, tillföljd av vaccinationsprogrammen, men är i regel mildare. Efter en inkubationstid om ca tre veckor, börjar den med feber och rinnande näsa, ömhet vid öronen, och svullnad av spottkörteln på ena sidan, vilken sprider sig till den andra efter några dagar. Ca 25% av pojkar med påssjuka får enkel- eller dubbelsidig testikelinflammation, hos flickor involveras ibland äggstockar och bröst. Kvarstående ärrbildning och atrofi av den ena testikeln ses ibland hos pojkar och yngre män.

Nosoden Parotidinum bereds av saliven från en infekterad person, och kan användas profylaktiskt, medan Pilocarpine 6c rekommenderas för både förebyggande och behandling.

Röda Hund – Rubella

Röda hund är en mildare sjukdom som ofta undgår diagnos. Hos unga – som har största sannolikhet att drabbas – kan sjukdomen ibland vara besvärlig, med symtom i form av ledvärk, samma symtom kan uppstå efter vaccinering. Det finns i regel ingen anledning att behandla sjukdomen hos barn. Gravida kvinnor, främst de som smittas under den första tremånadersperioden av graviditeten, kan ges Pulsatilla 6c eller 30c varje dag under två veckor efter smittan, eller var fjärde timme vid feber och akuta symtom. Rubella ska misstänkas vid mild feber, punktformiga rodnader och svullna eller ömma lymfknutor bakom öron och hals, och runt skallbasen, ett område som sällan påverkats vid andra sjukdomar.

—— Källa till ovanstående: Richard Moskowitz ”Unvaccinated Children” Moskowitz är MD vid N Y University och har studerat homeopati för prof George Vithoulkas ( alternativ nobelpristagare för några år sedan) Översättn: Ulf Brånell/SIEM

Homeopatiska medel vid vissa barnsjukdomar

Barn under åtta år får enligt svensk lag inte undersökas eller behandlas av alternativmedicinare. Denne får inte heller lämna råd om behandling utan personlig undersökning.

De giftfria och effektiva homeopatiska och andra naturmedel som är användbara kan vara svåra att överhuvud taget komma över för ”gemene man”, också p g a lagstiftning o registreringstvång mm. (Däremot är det fritt fram för TV-reklam för receptfria kemiska läkemedel med bevisade skaderisker).
Genom sådan lagstiftning är det naturligtvis lätt att sprida uppfattningen att det inte finns något alternativ till vaccinering. Kvacksalverilagen har dock ännu inte medfört inskränkningar i grundlagen, rörande tryck- och yttrandefrihet.

Det finns därför (ännu?) inget förbud för föräldrar att själva skaffa sig de kunskaper som kan behövas för att hjälpa sina barn. Det är alltså tillåtet för föräldrar att utbilda sig i naturmedicin och tillämpa sina kunskaper i familjen. Det torde också vara tillåtet att vid besök i utlandet själv inhandla det husapotek man anser sig behöva. Att för eget bruk importera sådana preparat torde också vara lagligt, tex från något företag som finns på web-en. I många länder, t ex England, är handeln med homeopatiska preparat närmat helt fri och ett husapotek kan inhandlas för en billig penning.

Ett homeopatiskt lexikon lämnar följande upplysningar:

Kikhosta

Torr, retlig hals som leder till våldsamma hostkramper. Kväljningar och kräkningar. Håller för bröstet som stöd vid hosta. Värre om natten – DROSERA 6 c
Ofta tårig, med karaktäristiska magsmärtor innan hostan sätter in. Torr, hackig, återkommande hosta. Röd o svullen. Värre om nätterna. Kan få lättnad av att sitta upp. – BELLADONNA 6 c
Torr, smärtsam hosta. Hostattackerna börjar ofta under måltid och kan leda till kräkning – BRYONIA 6 c
Hostattacker som åtföljs av kräkning av tjockt slem. Mycket lättnad av kall dryck och svalt rum – COCCUS 6 c
Om bröstproblem är framträdande. Torr hals och tungt bröst. Hackik hosta. Kan åtföljas av heshet. Värre av kall dryck och om natten – SPONGIA 6 c

Medlen ovan ges efter varje hostattack eller var fjärde timme, tills symtomen är borta.
Förebyggande vid smittorisk – DROSERA 30 c (3 ggr /dag tills risken är över)

Påssjuka

Tidiga stadier. Plötslig feber ofta efter att ha varit utsatt för kyla. Het, varm hud, Rastlös och darrande. Värre om natten – ACONITUM 30 c
Våldsamt inträdande hög feber. Pulserande huvudvärk och bankande snabb puls. Stirrande ögon med förstorade pupiller. Högra spottkörteln mer svullen än den vänstra – BELLADONNA 30c
Feber med svettning. Huvud och fötter kalla och fuktiga – våt kudde. Förstorade pupiller. Ljuskänslig. Svullna körtlar – CALC CARB 6 c
Måttligare feber. Svullna smärtsamma halskörtlar, särskilt på högra sidan. Möjligen ont i örat. Ymnig, skarp saliv och svett. Mjuk, slapp tunga. – MERC SOL 6 c
Senare stadium. Svullna körtlar med skarp smärta som går ut i käken. Febrig och frusen, men vill ha frisk luft. Påtagligt otörstig. Gråtig och vill ha uppmärksamhet – PULSATILLA 6 c
Vänstra spottkörteln mer påverkad än den högra. Stor svullnad och smärta. Värre på kvällarna. Bättre av att röra sig. Användbar som förebyggande efter smitta (då en dos om dagen i tio dagar).- RHUS TOX 30 c

En dos tages i timmen 6 ggr, därefter 3 ggr/dag. Minska dosen vid förbättring

Förkylning – inledning

Första tecknen. Vanligen efter att ha varit kall. Täta nysningar. Febrig. Ofta törstig. Värre i dammig luft – ACONITUM 30 c
Rinnande tunn vattnig snuva som bränner. Kall, iskall. Törstig i små mängder. Bättre av varm dryck. Ofta utmattad och utslagen. Kan sprida sig till bröstet.- ARSENICUM ALB 6 c.
Rinnande ögon och näsa. Mycket nysningar. ÷gon röda av brännande tårar. Vanligen värre om natten – EUPHRASIA 6 c
Klar rinning från näsan som tjocknar efter ett par dagar. Karaktäristisk start med våldsamt nysande. Klump i halsen. ÷gonen kan också rinna – NATRIUM MUR 6c
Näsan i huvudsak torr och tät, tillfälliga rinningar. Ibland med huvudvärk. Otålig och kall, kan inte hålla sig varm. Ryser ofta. – NUX VOM 6 c
Näsa och läppar råa nariga av ymnig vattning snuva. ÷gonen rinner. Nyser. Bättre i frisk luft, värre i varma rum. Råhet i bröst och hals kan utvecklas.- ALLIUM CEPA 6 c.
Stel nacke. Ont i halsen. Ont i rygg och lemmar. Röda ögon o rinnande näsa. Mycket nysande, värre i frisk luft. Sommarförkylning. – DULCAMARA 6 c.

En dos tages i timmen 6 ggr, därefter 3 ggr/dag. Minska dosen vid förbättring.

Förkylning – väl etablerad

Långsam start. Patienten blir ofta förkyld, ofta med bröstet involverat. Tillfällig näsblödning, värre om nätterna. Bättre av kalla omslag. Måttlig feber – FERRUM PHOS 6 c
Klassisk influensaliknande förkylning. Huvudvärk. Tunga ögon. Ryser längs ryggraden, ibland ont i ryggen. Omväxlande varm och kall. Narig näsa av snuva. Vill sova – GELSEMIUM 6 c.
Febrig och utmattad. Ofta ont i halsen. Dålig smak i munnen, dålig andedräkt. Ymniga svettningar. Tjock gulgrön brännande snuva. Våldsamt nysande – MERC SOL 6 c Nysande värst på morgonen. Ofta med kalla sår. Huvudvärk och obehagskänsla. Vattnig snuva, vill vara ensam, förlust av lukt o smak. – NATRIUM MUR 6 c.
Brännande gul snuva. Svårt att snyta sig, slutar ofta som klump i halsen. Rinner bak i näsan. Råhet i bröstet. Bra medel för äldre. – HYDRASTIS 6 c.

En dos tages i timmen 6 ggr, därefter 3 ggr/dag. Minska dosen vid förbättring.

Kolik

Knip som börjar plötsligt. Varm, torr hud. Värre vid rörelse, men bättre när man böjer sig. Smärtan kan omfatta hela buken med svullen känsla. Användbar vid graviditet. – BELLADONNA 6c
Extrem stickande smärta. Känns mycket svullen. Minsta rörelse orsakar smärta – även svårt att andas. Lättnad av värme och att vara dubbelviken. Mycket irriterad – BRYONIA 6 c
Ofta i samband med att man har förätit sig. Krampartade smärtor med mycket gaser. Irritabel och sval. Bättre av att ligga eller sitta. Kan lida av förstoppning – NUX VOM 6 c
Väderspänning och svullnad. Skärande smärta nära naveln. Barn som inte lugnas av att tas upp. Möjlig diarrÈ. Ofta orsakad av ilska. Värdefullt vid tandsprickning – CHAMOMILLA 6 c.

En dos tages i timmen 6 ggr, därefter 3 ggr/dag. Minska dosen vid förbättring.

Se även tarmförgiftning.

Mässling

Tidiga stadier, hög feber med torr het hud. Rastlös och darrande, mycket törstig, värre om natten – ACONITUM 30 c
Våldsam temperaturstegring. Röd het hud med fläckar. Tung huvudvärk och stirrande röda ögon. Hett svettning. Värre i kyla – BELLADONNA 30 c
Måttlig och bestående feber. Fryser och ryser men vill ha frisk luft. Huvudvärk som ofta förvärras av torrhosta. Törstig efter kall dryck. – BRYONIA 6 c
Såriga vattniga ögon med svullna ögonlock. Extrem ljuskänslighet. Rinnande näsa. Feber med frusenhet och rysningar. Mildare symtom än ovan – EUPHRASIA 6 c.
Gradvis insättande symtom. Röda kinder och snabb puls. Bultande huvudvärk. Smärtsamt ont i halsen. Frusen men ogillar extrem värme.- FERRUM PHOS 6 c
Utbredd påverkan av andningen. Torr hosta o trång i bröstet. Törstar efter kall dryck, men kan kräkas nr den blir varm i magen. Lång o tunn kroppsbyggnad – PHOSPHORUS 6 c
Ljuskänslighet. Febrig, ofta hosta med grönt slem. Vill ha frisk luft. Rastlös och otörstig. Ibland med diarrÈ eller upprörd mage. Vill ha uppmärksamhet, gråter – PULSATILLA 6 c

En dos tages i timmen 6 ggr, därefter 3 ggr/dag. Minska dosen vid förbättring.

Vårtor

Förstahandsmedel – THUJA 6 c (finns även som tinktur)

Ont i örat

Plötslig debut med bultande smärta, alltid efter att ha varit utsatt för kallt, torrt väder. Febrig med het torr hud. Bättre vid varma omslag. Ängslig och rädd – ACONITUM 30 c
Stingande genomträngande smärta. Ytterörat smärtsamt och svullet. Värre av värme i varje form, lättnad av kyla – APIS MEL 6 c
Plötsligt och våldsamt insättande bultande, brännande smärta. Ofta högersidig. Torr, brännande hud, påtagligt otörstig. Mycket ljudkänslig. Värre vid rörelse eller beröring – BELLADONNA 30 c
Bultande öronsmärta, ofta efter kall eller sårig hals. Möjlig flytning av gult var. Förvärras av beröring eller kyla, lättnad av värme – HEPAR SULPH 6 c
Svår, skarp smärta. Kylig sveda eller sus i örat, flytning. Värre om natten. – MERC SOL 6 c.
Trumhinnan känns som om den vill brista. Smärtan kan ha framkallats av kyla eller värme. Ibland efter halsinfektion eller katarr. Gråtig. – PULSATILLA 6 c
Brännande smärta och klåda som kommer och går. Häftiga flytningar. Återkommande problem – SULPHUR 6 c
Outhärdlig smärta ofta med ilska. Trumhinnan känns pressad, patienter skiker. Värre av kalldrag och kaffe. – CHAMOMILLA 6 c

En dos tages i timmen 6 ggr, därefter 3 ggr/dag. Minska dosen vid förbättring.

Se också Ont- i örat – huskurer och Öronljus

SIEM kan naturligtvis inte genom dessa upplysningar åta sig något medicinskt behandlingsansvar (vad man nu kan mena med detta) och rekommenderar naturligtvis var och en att alltid använda sitt eget sunda förnuft.

Om du har egna hälsoproblem kan du ha stor glädje av SIEMS Webbkurs i ekologisk medicin.

Resurser på nätet

Innehåll denna sida:

Viktigt att veta om barnsjukdomar

Mässling (för sjuttio år sedan)

Feber. Se även Antibiotika

Kikhosta Val av homeopatiska medel
Difteri
Stelkramp
Polio
Mässling Val av homeopatiska medel
Påssjuka Val av homeopatiska medel
Röda Hund
Kolik
Nyhetsklipp
Information om homeopatmedel
Förkylning – inledningsfas
Förkylning – väl etablerad
Ont i örat
Vårtor