Hamer
Emotionella kriser – en användbar modell för förståelse och analys av psyko-somatiska samband
Baserad på Dr Gerd Ryke Hamers rön, så som de beskrivs i boken ”Vermächtnis einer Neue Medizin”
Till dig som fått eller väntar dig en cancerdiagnos; Klicka här!
Människans – och däggdjurens – hjärna kan i ett och samma område och ögonblick lagra dels biologisk dels emotionell information . Ett visst område i hjärnan reagerar ögonblickligen på en chockartad upplevelse, och denna fysiologiska förändring i hjärnan innebär i sin tur förändringar av de signaler hjärnområdet sänder till ”sitt” bestämda område i kroppen.ÝMot varje del av hjärnan svarar dels en bestämd del eller skikt av kroppen, dels en bestämd känsla
Hjärnan och kroppen kan inta två grundläggande motsatta tillstånd: spänning – sympaticoton fas – och avspänning – en vagoton fas. Kännetecknen hos dessa två tillstånd/faser stämmer i det mesta överens om vad som kinesisk medicin betecknas som Yang och Yin. Fasväxling äger normalt rum med olika frekvens i olika fysiologiska skeenden och olika organ : Kroppens allmänna vakenhets- och aktivitetsnivå varierar med dygnet /solen/, kvinnans sexuella aktivitet med månaden /månen/, hjärtats, andningens och matsmältningen i var sin normala takt, osv.
Händelser som skadar människan kan störa eller bryta denna rytm. Detta kan enklast illustreras genom att man rispar med en nål på sin hud: ögonblickligen reagerar blodkärlen genom att dra ihop sig (sympaticoton fas) och nålspåret blir kritvitt. Men ett ögonblick senare inträder den vagotona fasen, spänningen släpper och blodkärlens genomsläpplighet ökar, en rodnad uppträder. Så småningom sker en normalisering.
Plötsliga hotande händelser utlöser motsvarande fasväxling på en generell nivå – först en sympaticoton kris: Han kan inte längre sova eller äta, grubblar ständigt och kan inte koppla av, muskulaturen blir spänd, cirkulationen minskar, han får kalla händer, osv. Om/när han upplever att hotet är bringat ur världen – motståndaren jagad på flykten, hungersnöden avvärjd – utlöses den vagotona fasen, han blir slapp, varm, svullen och trött, cirkulationen ökar osv. Efter en sådan återhämtningsperiod, som i tid och djup står i proportion till den genomgånga krisen, är han åter i normalt skick.
Den emotionella tolkning individen ger händelsen avgör vilket hjärnområde som blir hyperaktivt under den sympaticotona fasen, och vilka uttryck hans grubblande tar sig. En revirkränkning eller sexuell konflikt påverkar andra hjärnområden än t ex utsikten att svälta ihjäl eller drunkna, och kopplar alltså in andra organ o kroppsdelar.
Efter konfliktens lösning reagerar också det tidigare hyperaktiva hjärnområdet vagotont – med en kraftigt ökad genomsläpplighet, svullnad och vätskeansamling, vilket kan ge symptom i form av t ex huvudvärk, från hjärnan självt. Successivt normaliseras sedan åter tillståndet i hjärnan. Den påfrestning på hjärnvävnaden som chocken inneburit resulterar genom läkningen i lokalt förstärkt stödjevävnad – glia – som efter fullgången läkning bör innebära förstärkt förmåga att hantera denna typ av konflikter.
I mitten av läkningsfasen , då vagotonin är som djupast, kan emellertid en epileptisk kris uppstå, dvs risken för komplikationer orsakade av alltför djup avspänning är då som störst, vävnaderna är som mest vätskefyllda och ”mosiga”. Exempelvis kan tidsperioden då risken för hjärtinfarkt är som störst bestämmas till ca 3-6 veckor efter krislösning, dvs läkningsfasens inledning.
Under både kris- och återhämtningsperiod uppstår ett onormalt impulsflöde från hjärnområdet till motsvarande organ, kroppsdel etc. Detta impulsflöde skiljer sig mellan sympatico- och vagotoni , mellan olika hjärnområden, och tar sig olika uttryck när det drabbar olika typer av kroppsvävnad.
Kroppen reagerar på onormalt impulsflöde från hjärnan genom att antingen bryta ned eller utöka den vävnad mot vilken impulsflödet är riktat. Nedbrytning av vävnad kan ta sig uttryck i sårbildning eller upplösning av vävnad, utökandet tar sig utttryck som läkning eller tumörbildning.
Vävnaden normaliseras sedermera då impulsflödet från hjärnan också normaliserats: sår läks, upplöst vävnad förtätas, tumörer inkapslas, nekrotiseras eller upplöses under medverkan av mikroorganismer (virus, bakterier, svampar o mykobakterier).
Om den ursprungliga krisen aldrig löses, normaliseras emellertid inte impulsflödet från hjärnområdet mot vävnaderna. Sår- eller tumörbildningen kan då fortsätta så långt att den slutligen kan bli livshotande av ”rent” fysiologiska skäl: blödningar, cirkulationshinder, osv. Ständigt recidiverande kriser utsätter också hjärnvävnaden för särskilda påfrestningar, bl a av rent mekanisk art till följd av upprepad svullnad – avsvällning – vävnadsförtätning. I dessa fall kan alltså det naturliga förloppet få en allvarlig, kronisk eller dödlig utgång.
De fysiska symptomen kan ibland förstärka och förvärra exakt den emotionella kris som åstadkommit dem, och därmed skapa en verkligt ond cirkel. Vissa former av Multipel Skleros (sannolikt även ALS) kan t ex utlösas av en emotionell kris av typ ”att inte kunna fly”. Då förlamningssymptomen successivt lamslår kroppen kan man lätt ana hur denna emotionella kris förstärks och i sin tur påskyndar sjukdomsförloppet. En hjärtinfarkt kan medföra omplacering på arbetet, och därmed förstärka just den revirkonflikt som legat bakom infarkten,etc. Sannolikt är många av våra klassiska, väkldefinierade sjukdomar just sådana ”onda cirkel”-förlopp. Vid mera övergående, diffusa och skiftande sjukdomsbilder kan man anta att de fysiska symptomen inte på samma sätt förstärker den ursprungliga emotionella krisen, utan endast fysiskt uttrycker den.
I många kliniska fall är det emellertid okunniga ingrepp i det naturliga kris- och återhämtningsförloppet som orsakar kronisk sjukdom, allvarligt lidande och död. Bland dessa okunniga ingrepp intar skolmedicinska åtgärder en särställning: Särskilt allvarliga är auktoritativa ”negativa” diagnoser och prognoser om allvarliga lidanden och död, vilka hos individen utlöser nya – och olösliga – kriser med återverkningar, och åtgärder som motiveras av dessa prognoser, t ex kirurgiska stympningar eller förgiftningar för att ”minska lidandet”.
Hamers teorier utgör en alternativ klinisk förklaringsgrund till bl a
1) olika psyko-somatiska samband. Hamer har noggrannt karterat hjärnan med ledning av datormografibilder och anamneser från 10 000-tals patienter. Denna grundläggande kartering gäller såväl däggdjur som människor, och behöver bara modifieras m h t kön/sexuell fas och höger/vänsterhänthet för att ha generell giltighet.
2) samband mellan olika kroppsliga åkommor, där kroppsorganen har föga beröring med varandra, medan deras resp ”reläer” i hjärnan är närbelägna, tex samtidig cancer i olika kroppsdelar, och s k hjärnmetastaser (dvs iakttagna förändringar av hjärnvävnaden parallellt med vävnadsnedbrytning eller -förmering i helt andra delar av kroppen)
3) verkningsmekanismen hos olika behandlingar och läkemedel – skolmedicinska och ev även homeopatiska. Hamer menar att de verkar genom att påverka specifika områden i hjärnan, vilka i sin tur förändrar sina styrsignaler gentemot resp organ eller kroppsdel, och inte – som enligt förhärskande teorier – genom att verka direkt på organen ifråga.
4) de mycket varierande sjukdomsförloppen hos olika klassiska sjukdomar – t ex MS, cancer, mm – som mer kan hänföras till ”krisutvecklingen” (vilken nästan aldrig dokumenteras i journal) än till olika kemisk-biologiska faktorer. Inte minst iatrogena – sjukvårdsframkallade – komplikationer bör analyseras: Diagnoschocker som framkallar snabb metastasering är vanliga, operativ punktion av ofarliga, inkapslade och inaktiva tumörer kan ge tillträde åt mikroorganismer som får tillfälle att utföra sitt naturliga värv med explosivt sjukdomsförlopp som resultat, osv. Mest uppseendeväckande borde vara att de svåra smärtor och den totala utmattning (”=djup vagotoni”) som kännetecknar cancerpatienter i det sk ”slutskedet” och som av skolmedicinen i regel möts med dödande morfindoser, i själva verket är mycket goda läkningstecken, och om de möts på sakkunnigt sätt leder till patientens tillfrisknande.
5) Mikroorganismernas roll i vår kropp. Hjärnan reglerar verksamheten inte bara hos ”symbionter” utan också hos vad som brukar kallas ”patogena” mikroorganismer. Uppkomsten – och försvinnandet av – patogena eller symbiontiska kulturer styrs enligt Hamer främst av hjärnans signaler, och inte av smitta eller invasion utifrån. TBC-bakteriens normala funktion i kroppen är t ex bl a nedbrytning av tumörer i entodermala kroppskikt, som en del i läkningsförloppet. Vid frånvaro av TBC-bakterier, pga vaccinering, bindvävsinkapslas i stället dessa inaktiva tumörer av kroppen, och ger därmed naturligtvis upphov till andra symptom , kliniska fynd och obduktionsfynd.
6) Olika miljö- och hälsofaktorers verkningsmekanism, t ex relationen mellan tobaksrökning och lungcancer. Hjärnreläet för lungalveolerna reagerar enligt H på dödsångest, vilken naturligtvis också utlöser andra stressymptom t ex just rökning. Det är inte att förundras över att också råttor får lungcancer när tobaksrök blåses ned i deras lungor, när man vet hur paniskt dessa djur reagerar just på brand och brandrök.
7) Genetiska faktorers betydelse. Att t ex vissa mag- och tarmåkommor tycks grassera i vissa familjer och släkter behöver inte betyda att genetiska faktorer är avgörande, om man beaktar att hjärnreläerna för dessa organ reagerar just vid ”födokonflikter” – t ex mellan nära anhöriga och arvsstrider.
Det finns hos Hamer detaljerad information att tillgå mellan kristyper, berörda områden i hjärnan, samt organiska symtom. Utifrån arten av och lokaliseringen av en tumör eller cancerös förändring kan man alltså dra bestämda slutsatser om vad typ av emotionell kris som kan vara bakomliggande, och i vilket läge denna kris befinner sig. Detta ger i sin tur vägledande information för behandlingen.
Ett par exempel:
Hjärtinfarkt – tyder på nyligen löst intensiv revirkonflikt hos person med manlig hormonbalans (dvs även kvinnor efter klimakteriet, eller med stört hormonsystem). Infarkten föregås under krisskedet av sårbildning i hjärtats kranskärl. När dessa börjar läka efter krislösningen, kan svullnader täppa till kärlen, med infarkt som följd.
Pågående osteoporos, skeletturkalkning – kan vara selektiv (dvs begränsad till viss del av skelettet) eller generell, och tyder på pågående självvärderingskris – att inte duga. Om problemet är begränsat till någon del av skelettet ger detta ledning om på vilket område självvärderingen är allvarligast skadat – t ex huvudet: intellektuell förmåga, axlar och händer – manuell skicklighet , ben och fötter – idrottslig eller rörlighetsförmåga. Om krisen kan lösas leder detta till återinkalkning av berörda skelettdelar, vilket kan ske under inflammationsartad öm svullnad, och i vissa fall resultera i överskottsbenvävnad, inte sällan av skolmedicinen tolkad som ”skelettcancer”.
Den som är intresserad av att lära sig mer om detta, för sin yrkesverksamhet som terapeut, eller för att hantera egna hälsoproblem är välkommen att delta i SIEMS Hamerkurs. Ett ingående avsnitt om Hamers rön ingår också i SIEMS Webbkurs.
Mer om andra cancerbehandlingsformer.
Anm
Att Hamer är kontroversiell kan väl bäst illustreras av att han är sedan länge fråntagen sin läkarlegitimation, sam avtjänat sex månaders fängelse därför att han tillämpat sina teorier, och avrått sina patienter från den konventionella verkningslösa eller skadliga cancerbehandlingen.
Exempel på andra krissituationer: Barnlöshet.