vetenskapskritik

Hur kan man vetenskapligt bevisa att gifter är ofarliga?

Ett bra sätt att undvika obehagliga sanningar är att undvikaatt ställa frågor som kan leda dit.

Om jag såpar trappan i huset där jag bor kan jag räkna medatt folk faller och blir skadade. Av de trettio personer som hittillsgått i trappan har tjugo klarat sig genom att ta i räcket, enhar fått blåmärke på benet, en annan stukat handen,en tredje krossat knät, en fjärde slagit ut en tand, en har brutitlårbenshalsen. ( I regel skedde olyckorna första gångenfolk gick i trappan, sen har de anpassat sig genom att gåarmgång i ledstången, vilket så småningomleder till andra problem.)

Nu gäller det att vetenskapligt studera detta: För att studerasaken vetenskapligt måste jag definiera mina nyckelbegrepp ochuppsätta en hypotes. Utrustad med detta kan jag sedan studeraverkligheten, räkna fall, etc, och se om hypotesen blir bekräftadeller ej: Rätt valda begrepp och hypoteser är grundläggande för attfå det resultat man vill ha:

Hypotesen som ska studeras är att folk som går isåpade trappor bryter lårbenshalsen oftare än andra.

Jag låter nu undersökningen omfatta de senaste femåren, och studerar förekomsten av lårbensbrottvid gående i min såpade trappa. (kritiska röster harnämligen påstått att ”man kan bryta benen om mangår i trappan!”)

Min studie finner alltså en person under fem år sombrutit lårbenshalsen i denna trappa. Nu tar jag ut enkontrollgrupp om trettio personer och finner att också idenna finns det en person som bröt lårbenshalsen. Detta skeddeför tre år sedan i samband med att han cyklade omkull.

Följaktligen förekommer lårbensbrott lika ofta ikontrollgruppen som bland dem som går i min såpadetrappa.

Alltså – är det ofarligt att gå i min såpadetrappa?

M a o: Genom att ställa frågan på rätt sätt kan maneffektivt undvika att få rätt på sanningen.

Strålning o andra gifter

De flesta är väl medvetna om att det inte finns någonofarlig minsta stråldos från t ex radioaktivt material.Mycket arbete läggs ned på att undvika varje tänkbarstrålningsbelastning, också av lindrigt slag, för t exröntgen- och kärnkraftverkspersonal. Vem har väl inte setttandsköterskan gömma sig bakom dörrposten när hon ska ta enröntgenplåt, och funderat åtminstone något omriskerna för henne och ofarligheten för patienten? (Pressuppgifter iaugusti 1997 pekar på att ca 200 cancerfall i Sverigeårligen orsakas av röntgenundersökningar….) Effekterna avTjernobyl-katatstrofen sågs i den allmänna debatten somsärskilt skrämmande därför att alla drabbades till någon del,man kunde inte ringa in en särskild grupp dit skadorna koncentrerats,i vart fall inte i Sverige. Tjernobyl blev ett långsiktigt omän begränsat bidrag till en sämre folkhälsa.

Men vi har bibringats uppfattningen att denna farlighetsgrad ärnågot unikt för just radioaktivitet. För kemiska gifter gällerandra lagar – för dem finns det säkra, riskabla och farliga doser,och det räcker att man håller sig under gränsvärdena för attundvika fara. Trodde vi – av vilken anledning då?

När man studerar giftverkan från ett visst ämneexperimenterar man vetenskapligt med vilka doser som med säkerhet ärdödliga, eller ger andra bevisade skador etc och sedan sätter man ettgränsvärde på ”betryggande” avstånd från denbevisat farliga nivån.

Vilket gränsvärde för såpa i trappor skulle man dåkunna ange som oskadligt? Utifrån vetenskapligautgångspunkter behöver ju inte ens en rejält såpad trappage statistiska utslag vid undersökningen – det beror ju helt påhur undersökningen läggs upp, och vad som undersöks. Menutifrån självklart logiskt tänkande finner vi att ocksåden minsta lilla klick såpa i trappan kan leda till dödenför den som råkar kliva på den.

HUR farligt är då ett visst gift?

När man studerar farlighet gör man nästan alltid ett antagandesom är helt oberättigat, nämligen: Ju större dos desto större börskadeverkan vara! Men det är långtifrån säkert.Kroppen är liksom hela människan förmögen att anpassa sig. Närvåra trappgångare väl blivit vana vid att trappan varsåpad, började de gå armgång i ledstången föratt undvika skador.

Också när det gäller kemisk giftverkan har kroppen olika försvarsmekanismer att ta till för att minskaskadeverkningarna. (minskad cirkulation, ökat utsöndring, etc) Om jagäter en ordentlig måltid på skämd mat så kommer jagförhoppningsvis att snabbt kräkas och bli av med gifterna. Om gifteti stället ges upprepade gånger i låga doser förmårdet inte att utlösa sådana försvarsmekanismer, varför kroppenbehåller giftet i magen, och kroppens celler utsätts för giftetunder längre tid och med större risk för att giftet sprids i kroppenoch t ex deponeras i vävnader utan att kunna utsöndras. När välsymtomen långt om länge visar sig är det inte fråga omkräkningar – sådana vore ju meningslösa i det läget – utan omobehag och felfunktioner från varierande ställen i kroppen.(Precis som folk väljer sitt individuella sätt att ta sig nedför ensåpad trappa, väljer olika kroppar olika vägar att försökahantera en skada.)

Vi kan då göra en ”vetenskaplig studie” över sambandenmellan intag av detta gift och hälsotillstånd och t ex finna

Studien ger då ingen anledning till oro – skadorna ärtillfälliga och kan undvikas om man håller sig undergränsvärdet. De långsiktiga effekterna för lågdosgruppenär inte tydliga – alla jämnåriga som man skulle kunna jämföramed har ju också varit med om en hel del, och alla harvarierande symtom.

Om någon skulle vilja undersöka om intelåg-dos-exponering ändå ger problem , kan han tillgripa”såpa i trappan”-modellen för att slippa få reda påobehagliga sanningar, dvs ställa en mycket preciserad hypotes, medföga sannolikhet att ge statistiskt signifikant utslag.

Det finns alltså inga säkra gränsvärden för gifter oskadeorsaker.

MEN: