|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Det anses i vårt samhälle vara en medborgerlig rätt att erhålla god vård vid sjukdom på samhällelig, dvs gemensam, bekostnad. Vilken vård som fordras i det enskilda fallet ska avgöras av vetenskap och beprövad erfarenhet. Annan vård än skolmedicinsk får utövas på nåder, enskild bekostnad, och är i många fall förbjuden. Motivet till detta anges allmänt vara att "skydda medborgarna" från lurendrejare och falska förespeglingar av icke seriösa vårdutövare. Skolmedicinens "vetenskap och beprövade erfarenhet" utgör garanti för att medborgaren får den vård han behöver.
Det enda smolket i denna bägare är att ständigt mer resurser krävs för utövandet av denna vård, och att allt fler blir beroende av den. Det är därför en politisk uppgift att mobilisera medborgarna till ekonomiska uppoffringar för att trygga denna rätt till vård, dvs till skolmedicinsk verksamhet. Rätten till en god vård har i praktiken kunnat förvandlats till närmast en skydlighet att underkasta sig en sådan vård, t ex vad avser vaccinationer, smittsamma sjukdomar, förlossningsvård, cancerbehandling, vars förtjänster är synnerligen tveksamma..
Det är uppenbart att detta praktiska vårdmonopol inte kan motiveras endast av skälet att skolmedicinen anses vara vetenskaplig. Många andra verksamheter utövas efter strikta vetenskapliga kriterier, utan att erhålla mer än förstrött politiskt eller medborgerligt intresse, och utan att skyddas av lagstiftning mot obehöriga utövare. Motivet är i stället att skolmedicinen anses behärska vetenskapliga metoder för att främja hälsan , både individens hälsa och den kollektiva folkhälsan och dessa metoder måtte i humanitetens namn komma alla till del.
Medborgerlig rätt till vård skulle uppfattas som parodisk och löjlig i den mån vården inte avsåg att främja hälsan, eller inte kunde visas på ett effektivt sätt göra detta.
Den allopatiska medicinen säger sig vara vetenskaplig. Ett påstående som inte är vetenskapligt anses inte förtjäna tilltro.
Den vetenskapliga metoden sägs vara eftersträvansvärd därför att den är "objektiv", den är oberoende av känslor och föreställningar, den ser enbart till "fakta", dvs företeelser som låter sig observeras direkt eller genom mätningar. Ett objektivt faktum är sanning. Påståenden som inte motsvaras av fakta är inte sanna.
Vetenskapligheten garanteras ytterst igenom kraven på experimentella "dubbelblind-tester" . Genom sådana tester på djur och människor kan orsak-verkan samband studeras med statistiska metoder. Därigenom kan orsaker till och bot för olika sjukdomar vetenskapligt fastställas. Påståenden om andra orsaker till och bot för sjukdom än de som fastställts genom dubbelblindtester förtjänar inte tilltro.
Den vetenskapliga metoden ger därmed resultat som kan tillämpas och användas oberoende av användarens åsikter, känslor och värderingar, av vem som helst som har nödvändiga tekniska kunskaper. Den är alltså "reproducerbar", de observationer som görs kan upprepas om och om igen, och sambanden synes därmed vila på "naturlagar", opersonligt verkande orsakssamband
Begreppet "vetenskaplig" anses på så sätt i vårt samhälle vara en garant för sannningshalt och frihet från partsintresse, vinkling, etc, ett sätt att pröva olika påståenden om hälsa och sjukdom.
Till det vetenskapliga idealet hör alltså vissa begränsningar: Medvetandefenomen kan inte studeras genom direkt observation, utan endast genom subjektiva rapporter. Vetenskapen kan därför inte fastställa vad t ex känslor, tankar och upplevelser är för något, endast studera indirekta uttryck för sådana t ex genom att en person rapporterar vad han tänker eller upplever, eller genom mätningar av t ex elektriska strömmar i hjärnan som antas ha samband med sådana medvetandefenomen. Eftersom känslor, tankar och andra medvetandefenomen alltså inte ingår - eller kan ingå - i de vetenskapliga studierna - behöver man heller inte definiera dem närmare, man "håller sig till fakta".
Till vetenskaplig metod hör emellertid inte enbart observationer och statistiska studier. Fullkomligt grundläggande är de begrepp som vägleder observationerna, att dessa begrepp är omsorgsfullt prövade och definierade på ett försvarbart sätt. Man kan i princip använda vilka begrepp som helst, under förutsättning att man hela tiden håller sig kvar vid en enhetlig och konsistent begreppsdefinition.
Jag kan t ex välja att studera katter - och måste då definiera vad jag menar med katt på ett sådant sätt att det inte kan råda någon tvekan om ett visst djur - eller fenomen - är en katt eller ej. På samma sätt med hundar, stenar, gråsuggor, etc. Sedan kan jag studera och systematisera min kunskap om katter på olika sätt. Varje begrepp som jag infogar i mina vetenskapliga studier måste prövas på detta sätt. Om jag påstår mig ha vetenskaplig kunskap om katter, men inte kan avgöra om ett djur är katt eller ej - då faller min kunskap ihop som ett korthus. Jag vet då inte om min s k kunskap om dessa djur "hör hemma" i min kunskapsbyggnad eller ej, eller om min kunskap grundas på observationer av djur eller fenomen som inte är katter. Jag kan inte heller vid ett visst tillfälle välja att kalla ett djur för en katt, medan jag vid ett annat tillfälle förklarar att samma djur inte är någon katt.
Centralt för medicinen är begreppen hälsa och sjukdom . Medicinsk verksamhet och kunskap motiveras - som vi såg i inledningen - av strävan att främja hälsa och motverka sjukdom . Hur definieras då dessa fullkomligt grundläggande begrepp? Till stor häpnad finner vi att svaret är synnerligen skiftande inom den vetenskapliga medicinen.
Ibland använder man formuleringar som "hälsa är ett tillstånd av fysiskt och psykiskt välbefinnande " , eller "frihet från obehag ". En sådan begreppsdefinition syftar paradoxalt nog på ett subjektivt medvetandetillstånd , en känsla och upplevelse, dvs något som ligger helt utanför den vetenskapliga metodens möjligheter att studera genom observationer! På samma sätt utgör t ex begrepp som smärta, lidande, obehag, ångest, etc också medvetandefenomen, vilka faller utanför den vetenskapliga metodens möjligheter att direkt observera och studera. Vad som vetenskapligt är möjligt att studera härvidlag är endast indirekta uttryck för vad man antar vara dessa medvetandefenomen, t ex i subjektiva rapporter och uppmätta elektriska nervimpulser, etc.
Det är emellertid mycket möjligt att rapportera ett
utomordentligt välbefinnande samtidigt som organismen står
inför omedelbar biologisk katastrof och livsförkortning,
så som t ex vid morfinförgiftning. Många omhuldade
sjukdomar uppfattas inte heller av patienten själv utan
upptäcks eller diagnosticeras genom screening av patienter som
från början uppfattar sig själv som fullt friska. Att
diagnosen medför att dessa individers subjektiva
välbefinnande påverkas allvarligt och negativt anses
därvid emellertid inte vara någon hälsofara. Man
övergår då till ett helt annat
hälsobegrepp:
En annan vanlig formulering är "frånvaro av (diagnosticerad) sjukdom". Vid utvärdering av behandlingsmetoder och läkemedel är denna definition närmast självklar. Om man söker finna läkemedel verksamma mot reumatism, och finner att användningen av ett visst läkemedel resulterar i att "reumatismen" försvinner anser man sig ha funnit just ett botemedel mot denna sjukdom. Begreppet måste emellertid då ha definierats så att man genom direkta observationer kan avgöra om reumatism föreligger eller ej. Den praktiska definitionen utgörs då av t ex en uppsättning av direkt iakttagbara "karaktäristiska symtom", t ex ledsvullnad, mikroskopiskt iakttagbara vävnadsförändringar, speciella immunologiska processer, etc. Det som därvid kan observeras är om just dessa symtom föreligger eller försvinner efter behandlingen. Begreppet "hälsa" blir i detta fall direkt relaterat till en viss definierad ochiakttagbar sjukdomsbild, upphörandet av denna sjukdomsbild anses då utgöra hälsa.
Det finns emellertid ingen som helst garanti för att upphörandet av en viss definierad sjukdomsbild leder till ett ökat välbefinnande. Försvinnandet av objektiva reumatiska symtom kan också tänkas ackompanjeras av t ex intensiv huvudvärk, trötthet, ångest eller magplågor. Försvinnandet kan också tänkas köpas till priset av lidanden eller andra symtom i framtiden, förkortad livslängd etc. FASS läkemedelsbiverkningar ger många intressanta exempel på vart resonemanget leder.
En annan vanlig praktisk definition är livslängd eller överlevnadstid.
Redan I Illich visade på sjuttiotalet med statistiska metoder att läkarstrejker åtföljdes av sjunkande dödlighetssiffror, enligt den medicinska vetenskapen främst till följd av att "nödvändiga men riskabla operationer måste skjutas på framtiden".
Bristerna i denna definition av "hälsa" är uppenbara - livslängden har t ex inget nödvändigt samband med välbefinnande eller symtomlättnad. Ett förlängt liv som framsläpas under stora plågor torde för många framstå snarast som motsatsen till hälsa, och framstår för många människor som icke önskvärt. Detta framställs i sin tur som motiv för riskabla operationer med stor risk för akut dödsfall - t ex transplantationer .
I andra sammanhang uppfattar man emellertid livets förlängande (ofta under stora umbäranden) som främsta kriterium på hälsans återvinnande, t ex vid cancerbehandling och i folkhälsostatistik.
En växande gren av medicinsk verksamhet ägnar sig åt ett synnerligen vidgat sjukdomsbegrepp: barnlöshet, utseendemässiga och kosmetiska defekter, uttänjning av gränserna för den fysiska prestationsförmågan, osv. För att kunna mobilisera effektivare finansiering av sådan medicinsk verksamhet tänjer man allt mer på sjukdomsbegreppen och stimulerar efterfrågan på "kirurgiska och medicinska tjänster" också bland personer som rimligen måste betecknas som fullt friska.
Vi kan alltså enkelt finna att dessa olika definitioner av hälsa och sjukdom i sig inrymmer helt motstridiga möjligheter:
Det som med en viss definition kan uppfattas som hälsa kan med en annan definition uppfattas som uppenbar frånvaro av hälsa. Det som ibland synes vara en katt kan alltså i andra fall betraktas som en hund. Genom att välja rätt definition kan jag alltså i närmast varje fall konstatera hälsa eller ohälsa, klassificera en viss person som frisk eller sjuk, allt efter min egen önskan.
I avsaknad av ett konsistent hälso- och sjukdomsbegrepp måste den vetenskapliga medicinen därmed anses vila på lösan sand. Allt är möjligt, varje påstående kan visas vara sant eller falskt, beroende på den definition som för tillfället valts, och vad man önskar motivera.
Vilka regler gäller då i praktiken för valet av hälso-definition vid olika medicinska studier? Svaret är närmast alltid: godtycke.
Den vetenskapliga metodens fäder var mycket medvetna om mentala och känslomässiga faktorers inflytande på sina observationer. Om jag förväntar mig att se en katt i mörkret ser jag ofta en katt och inte en liten hund. För att komma tillrätta med den förödande inverkan sådana faktorer har på kunskapsuppbyggnaden läggs stor möda på "forskningsdesign", dvs att vetenskapliga studier utförs på ett sådant sätt att mentala och känslomässiga faktorer inte tillåts påverka observationerna:
Observatören ska alltså inte veta vad han letar efter, hans förväntningar ska inte kunna leda honom till den ena eller andra tolkningen.
Det praktiska uttrycket för detta inom skolmedicinen är kravet på "dubbel-blind-studier". Ett botemedel ska visa sin effektivitet genom jämförelser av observationer mellan likvärdiga försöksgrupper, där den ena gruppen fått botemedlet, den andra inte. Men varken försökspersonerna eller observatörerna ska på förhand veta vem som fått medlet och vem som inte fått det. På detta sätt anser man sig förhindra att de rapporterade observationerna påverkas av mentala och känslomässiga faktorer hos försökspersoner och observatörer. Man kan därmed hålla sig till "fakta".
Avsaknad av dokumenterade dubbelblindstudier är det officiella argumentet för att den sk naturmedicinen närmast helt avvisas som "ovetenskaplig", och att dess utövare kan fängslas för kvacksalveri. Positiva erfarenheter som rapporteras av patienter och teraeuter avfärdas som subjektiva , och som resultat av trons inverkan - till skillnad från de "fakta" som kan klarläggas vid dubbelblindstudier. Här avfärdar skolmedicinen helt det hälsobegrepp som utgår från "välbefinnande", som ovetenskapligt tyckande:. "Även om du anser dig må bättre är du i själva verket inte friskare!" . (Att huvuddelen av den skolmedicinska åtgärdsrepertoaren inte heller har genomgått eller visat sin effektivitet vid dubbelblindstudier anses i regel oväsentligt i sammanhanget.)
Dessutom är det t ex helt omöjligt att genomföra dubbelblindstudier av många terapier av rent triviala skäl: Hur ska man kunna ge en försöksperson massage utan att han vet om han fått massage eller ej? Det är också därför ofarligt att kräva dubbelblindstudier av sådana metoder - kravet kan aldrig uppfyllas.
Det ständiga kravet på dubbel-blindstudier visar att skolmedicinen erkänner och är högst medveten om medvetandefenomenens existens och stora betydelse för hälsotillståndet. Om man "släpper in" känslor och tankar kan observationerna slå hur som helst, eller t o m styras i precis den riktning som en person önskar.
Känslor och tankar kan ju alltså förvandla det som är sjukt till friskt, och det som är sjukt till friskt. Man kan fråga sig varför inte mänskligheten i sin strävan efter hälsa skulle utnyttja dessa alltså sannerligen mäktiga fenomen - dvs medvetandets olika yttringar. Skolmedicinens svar på denna fråga är enkelt: Det vore inte vetenskapligt, därför att medvetandefenomen inte kan studeras vetenskapligt.
Genom att i stället använda sig av från tillfälle till tillfälle godtyckligt valda definitioner av hälsa och sjukdom kan skolmedicinen också styra "utfallet" av sina studier i den riktning man önskar, men utan oönskat inflytande från patienten. Patientens subjektiva rapporter om ökat eller minskat välbefinnande kan användas allt efter behag - i ena fallet är de "trons inverkan" i andra fallet är de kraftfulla bevis för att "metoden fungerar".
I och utanför dubbelblindstudiernas förlovade land förekommer ständigt uppenbara observationsbrister - t ex i sjukvårds- och dödsfallsstatistiken:
Vid diagnos av barnsjukdomar händer det t ex att man från början "utesluter" de sjukdomar barnet är vaccinerat mot - det kan ju inte vara det! Den statiitstik som produceras på detta sätt används för att bevisa vaccinernas skyddseffekt. Se mer om vaccinationer.
Personligen har jag närvarat vid obduktion av en kvinna som från början ansågs ha dött i cancer. Vid obduktionen kunde patologen inte visa på någon cancerös förändring i hennes vävnader, däremot på talrika skador av strålning och cytostatika, som verksamt torde ha bidragit till hennes död. När så obduktionsprotokollet ska fyllas i anges som dödsorsak naturligtvis - "cancer". - Varför det? Patologens svar: "Ja, men om hon inte haft cancer skulle hon inte fått denna behandling.
Det subjektiva välbefinnandet kan manipuleras på olika sätt. Patientens rapporter om "hur han mår" utgör inte enbart en passiv avläsning av kroppssignaler, utan utgör också en tolkning och värdering av dessa. En av de mest styrande faktorerna för patientens tolkningar är just hans förväntningar : Om jag väntar mig att se en katt är det också en katt jag ser - eller möjligen en katt jag saknar.
Den närmast klassiska bilden är den av patienten som nyligen vaknat efter operation. Sönderskuren och förgiftad, sondmatad och kateteriserad, utsvulten sedan ett par dagar frågar doktorn hur han mår, och matt stönar han fram "Tack, bra, doktorn". Hans svar utgör rimligen inte någon särskilt objektiv rapport över välbefinnande, nervsignaler och hormonbalans i hans kropp, utan är mer uttryck över en glad förvåning över att han överhuvudtaget överlevt - vilket han sannolikt haft sina tvivel om.
Något halvår senare kan samma patient uppge att han "mår urdåligt" eftersom han inte längre kan delta i fredagskvällarnas bastubad och öldrickande med grabbarna, eller ännu inte uppnått normala prestanda på fotbollsplanen
För att få "önskvärda" rapporter från patienterna är det således viktigt att påverka deras förväntningar och föreställningar. Det viktigaste skolmedicinska medlet härvidlag är att inympa rädsla, oro och farhågor, och det sker i olika former allt från "allmän hälsoinformation" och skolutbildning till patientomhändertagande, undersökning och behandling. ("Du har nog två år kvar att leva...".) När sedan tidpunkten är kommen för att pröva en mer direkt behandlingsmetod - läkemedel eller operation - sker detta mot en emotionell bakgrund skiftande från dystra aningar till akut ångest, ofta oberoende av åkommans egentliga karaktär. "Det KAN ju vara något farligt.".
Det är välkänt att rapporterad upplevelse av smärta och andra lidanden starkt påverkas just av förväntningar och tolkningar. En skada som uppfattas som livshotande föranleder starkare smärtupplevelser, än en skada som uppfattas vara bagatellartad. Denna emotionella bakgrund utgör alltså ett mycket aktivt inslag i patientens "välbefinnande", eller snarare brist på välbefinnande. De flesta föräldrar har väl någon gång utnyttjat detta genom att "blåsa på fingret", och därmed ge patienten intrycket att skadan är under kontroll, och därmed inget att oroa sig för.
Den lättnad patienten upplever över ett besked att "proverna är bättre" eller "operationen har gått bra" har därmed ett stort inflytande på hans tolkning av sina kroppsignaler, "problemet är åtgärdat", och han kan åter se med tillförsikt på sin framtid - alldeles oavsett behandlingens övriga förtjänster eller brist på förtjänster.
Denna negativa emotionella förprogrammering är i dag närmast ett kulturellt fenomen, till följd av skolmedicinens ställning som sanningsmonopolist. Den kan också vara förklaringen till att flertalet patienter uppger att de är "nöjda med vården" - det kunde ju ha gått värre!
Också vid den allra mest noggranna dubbelblindstudie anses det emellertid rimligen etiskt oförsvarligt att undanhålla patienten information eller felinformera honom om "hur det går", dvs diagnos och förändringar i denna, provtagningsresultat och fortlöpande prognos. Att en uppskrämd patient i experimentsyfte nekas vad han tror vara den enda behandling som kan fungera, har rimligen också ett stort inflytande på hans välbefinnande. Inte heller kan man neutralisera verkningarna av patientens egna tolkningar utifrån vad han tror sig veta om olika mer triviala symtoms betydelse för sjukdomsutvecklingen. ("Jag får blodig avföring, det är nog illavarslande").
Förutsättningarna för vetenskapligt korrekta dubbelblindstudier av "välbefinnandet" saknas därmed närmast alltid, eftersom resultatet närmast alltid måste sönderryckas av patientens förväntningar, önskemål och den information han spontant utsätts för - inte minst genom den egna kroppens reaktioner. En dramatisk reaktion från kroppen till följd av tex förgiftning kan lätt tolkas som att "nu fungerar behandlingen", och lättnaden kan infinna sig. Avsaknad av reaktion kan tolkas som att "jag tillhör nog dem som inte får verksam behandling", och misstron växer. Dubbelblindstudier kan därför lätt favorisera dramatiskt biologiskt verksamma preparat, alldeles oavsett deras effekt på den aktuella sjukdomen.
Den som vill förjdupa sig i de emotionella faktorernas betydelse för fysisk häls föreslås läsa här.
Vad gäller dessa studieobjekt gäller att den andra villan ofta är värre än den första: Eftersom hälsobegreppet saknar enhetlig definition saknar också sjukdomsbegreppen detta. Sjukdomar definieras ofta på en blandning av "upplevelsefenomen" och objektiva kriterier, dvs laboratoriefynd, med osäker koppling till upplevelsefenomenen. Ett illustrativt exempel kan hämtas ur en "doktorns frågelåda":
Fråga: Hur pålitliga är allergi-tester?
Hur pålitliga är allergi-tester. Ex. rast. Min test visade ej allergi mot ämnen
jag är allergisk mot. Den påvisade bara att jag är allergiker.
( 0 år)
Svar:
Det finns många typer av allergitester. "Total-IgE" brukar vara förhöjt hos
allergiker men en stegring säger inget om vad man är allergisk mot. Man
kan också ha förhöjt IgE utan att ha allergiska symptom liksom normala
nivåer trots allergi. Man kan specifikt analysera antikroppsnivåerna mot
vissa ämnen t.ex. katt, björk, mögel etc. Det är dock samma sak med
dessa: en person kan ha förhöjda nivåer utan symptom medan en annan har
normala nivåer trots symptom.
Även om testresultaten oftast stämmer med de besvär en patient har kan
man bara ställa diagnosen allergi till 100% med en provokationstest dvs
man utsätter en person för ett ämne och ser om han/hon reagerar. Detta
behövs sällan efter som patientens beskrivning av besvären oftast är
tillräckligt. Om t.ex. en person alltid får klåda i ögonen under
björkpollensäsongen behandlar man det som bjökpollenallergi oavsett vad
proverna visar. I många fall behövs överhuvudtaget inga tester efter som
diagnosen (som i exemplet ovan) är "solklar".
--------------
Som synes ger sjukdomsdefinitionen talrika möjligheter att efter
behag upptäcka sjukdom eller friskhet hos patienten. En
behandlingsmetod kan t ex alternativt
- sänka Total IgE
- sänka specifik antikroppshalt
- minska den subjektiva upplevelsen eller objektiva reaktionen vid
provokation
- minska objektiva eller subjektivt rapporterade årstidsbundna
besvär
och i vart och ett av dessa fall klassificeras som "lyckad".
Omvänt kan en annan behandlingsmetod - om så önskas -
avvisas som verkningslös eftersom den misslyckats att
åstadkomma en viss förändring. (Patienten säger
att han är bättre, men antikroppshalterna är
oförändrade)
Förhållandet är inte specifikt för allergi, utan
i allt väsentligt detsamma vad avser cancer, mag-tarmsjukdomar,
led- o muskelsjukdomar etc. Sjukdomen kan efter behag betecknas som
fortskridande eller botad utifrån något eller
några av de kriterier som för tillfället uppsatts. De
upplevelsebaserade kriterierna påverkas i sin tur av allt det
som sagts om "välbefinnande"-mätningar, dvs
förväntningar, oro, tolkningar utifrån vad man tror
sig veta, ångest och lättnad. I den praktiska verksamheten
avgör oftast patientens beteende - dvs fortsatta
hjälpsökande - om sjukdomen uppfattas som botad eller
ej.
Detta kan jämföras med vardaglig kunskap om kroppens sätt att fungera: Kroppen disponerar ett närmast obegränsat antal ändamålsenliga möjligheter att reglera sin inre verksamhet utifrån behoven: Vid ökat syrebehov andas man snabbare, vid ökat näringsbehov blir man hungrig, vid förgiftning reagerar man med illamående, kräkning, ont i magen och diarré, vid inandning av skadliga ämnen nysningar, hosta, etc. Även blodtryck, blodsocker, hormonutsöndring, mikroflora etc regleras på ett ändamålsenligt sätt. Många sådana reaktioner omfattar vad som lätt uppfattas som sjukdomssymtom, speciellt om den yttre orsaken till reaktionen inte kan identifieras: "Jag blir trött/illamående utan anledning". Förmågan till sådana reglerande åtgärder torde intutivt ses som ett uttryck för hälsa, medan den vid vetenskapliga studier lätt kan klassificeras som alarmerande sjukdomstecken, särskilt om yttre och inre miljöförhållanden inte klarläggs i det enskilda fallet. (Är det friskare att svälja gift utan att reagera, än att kräkas?)
Även detta möjliggör alltså en avancerad vetenskaplig dubbel bokföring: Det som i ett sammanhang kan uppfattas som en obetydlig biverkan vid en lyckosam behandling kan i ett annat sammanhang konstituera ett allvarligt sjukdomstecken. Undertryckta reglerande åtgärder i kroppen - med tillfälligt minskade yttre symtom, men på sikt ledande till allvarligare inre förgiftning - kan uppfattas som återställd hälsa. Utrymmet för godtycke är därmed närmast obegränsat.
Medellivslängden ligger i dag i vårt samhälle runt 75 år. Den nyligen avlidne genomsnittsinidividen föddes alltså i ett tidevarv då t ex bilismen ännu var ett unikt fenomen. Hans miljö har alltså genomgått mycket stora förändringar under livets gång. Att särskilja den påverkan som "den moderna läkekonsten" haft på hans livslängd - i beaktande av alla andra miljöförändringar - är inte möjligt med empiriska vetenskapliga metoder. I den mån man konstaterar en ökad medellivslängd - och vill skriva den på sjukvårdens konto - måste man i så fall också studera vilket inflytande sjukvård haft på tidigare generationers livslängd - genom t ex det medicinska bruket av kvicksilver, arsenik, osterila operationer och förlossningar etc - och om den ökande livslängden till någon del kan förklaras med upphörandet av sådana barbariska metoder, snarare än ökad medicinsk effektivitet i livsförlängande åtgärder.
Vanligare är att överlevnadstiden studeras för utvalda patientgrupper, t ex med vissa typer av cancer. Naturligtvis kräver sådana studier ett stort och väl kontrollerat patientunderlag för att nå statistisk signifikans
Ulrik Dige har också visat hur "överlevnadstiden" vid sådana studier manipuleras i önskad riktning med rent statistiska metoder: Genom tidigarelagd diagnos kan överlevnadstiden efter diagnos förlängas, utan att sjukdomsförloppet på något sätt behöver ha påverkats.
Den massiva samhälleliga propagandan för "tidig upptäckt" och "förebyggande medicinering" innebär naturligtvis en sådan statistisk manipulation av hela generationer, varför möjligheten till jämförelser över tid mellan diagnosticerade grupper helt omöjliggörs, åtminstone med elementära krav på vetenskaplighet. Gruppen "patienter med diagnosticerad cancer år 1945" skiljer sig alltså på så avgörande sätt från gruppen "patienter med diagnosticerad cancer år 1998" att jämförelser av deras respektive överlevnadstider är meningslös.
Till detta kommer att det anses etiskt oförsvarbart att i experimentsyfte undanhålla en patient en potentiellt livsförlängande behandling. Möjligheterna att vid en viss tidpunkt genomföra "dubbelblindstudier" på likvärdiga patientgrupper är alltså uteslutna med detta hälsokriterium.
Medan möjligheten att åstadkomma vetenskapligt bindande bevisföring genom experiement på människor alltså är synnerligen begränsad åberopas i stället mycket ofta laboratorieförsök på t ex mikroorganismer och försöksdjur som "vetenskapliga belägg" för den ena eller andra behandlingsmetoden. Oerhört avancerade och oangripliga statistiska undersökningsdesigner kan på så sätt användas, vilket kan verka imponerande och betryggande för den utomstående, och ge resultaten ett till synes högt bevisvärde.
Denna till-synes-effekt är också undersökningarnas enda värde. Som vi inledningsvis konstaterat grundas sjukvårdens verksamhet på strävan efter människans hälsa, (sannerligen) inte efter djurens. För att experiment med försöksdjur ska ge meningsfulla resultat fordras alltså att det finns ett bevisat samband mellan försöksdjurens reaktioner och hälsa och människans.
Något sådant allmänt samband har aldrig bevisats, av lätt insedda skäl. Olika djur lever i naturen i olika "ekologiska nischer", till vilka deras organismer är anpassade genom t ex fysiologi och ämnesomsättning. Beroende på vilka försök man önskar göra och vilka försöksdjur man väljer för ändamålet kan man "bevisa" i stort sett vad som helst.
Genom försök med fiskar kan man lätt visa nödvändigheten av att vara nedsänkt i vatten för att överleva. Genom försök med råttor kan man bevisa att arsenik inte kan framkalla cancer (eller att sophålor utgör en hälsosam livsmiljö). Genom försök på katter kan man visa bristerna med vegetarisk kosthållning, osv. Det allmänna samband som underförstås mellan försökdjurs reaktioner och människans saknas alltså, utan ett sådant samband måste i varje enskilt fall bevisas för att ha vetenskaplig giltighet.
"SVT TEXT 106 Fre 07 Aug INRIKES 7 AUGUSTI
Närhet till soptipp ökar missfallsriskKvinnor som bor nära soptippar med industriavfall löper ökad risk att föda barn med skador. Det visar en färsk brittisk studie. Efter omfattande forskning i Belgien, Frankrike, Danmark, Italien och Storbritannien fann forskarna att risken för att föda ett skadat barn ökade med 33 procent om den blivande modern bor upp till tre km från en soptipp. Det gäller bl.a. nervskador, hjärtfel och missbildningar i artärer och vener. Områden runt 21 tippar i de olika länderna har granskats. Mer än 1.000 barn med skador deltog i studien."
FASS läkemedelsbeskrivningar är fulla av kommentarer av typ "Graviditet: "Klinisk erfarenhet från gravida kvinnor är begränsad. Djurexperimentella data talar ej för ökad risk för fosterskador: "
Det torde vara en logisk och biologisk gåta att existensen av en soptipp på tre kilometers avstånd ökar risken för fosterskador hos människa, medan gifter i moderns blodomlopp, efter försök på råttor som överlever och frodas just på soptippar, kan vetenskapligt uteslutas ge sådana skador.
Om jag har undersökt hundra personer med "en viss sjukdom" och funnit ett antal intressanta förhållanden - vad vet jag då med säkerhet om andra personer med denna sjukdom? Kan resultaten vetenskapligt sett överföras till "vem som helst" som har denna sjukdom?
Det vetenskapsteoretiska svaret på denna fråga torde förvåna de flesta. Förvåningen beror på att vetenskapliga fakta intar en undanskymd roll i den medicinska vardagsinformationen. Det korrekta svaret är nämligen att jag inte vet någonting alls om andra än dem jag har undersökt.
För att jag ska ha vetenskapligt underbyggd möjlighet att uttala mig om andra individer än dem jag har undersökt ställs mycket stora krav. Många av de kraven måste tillgodoses redan innan jag gör min första undersökning, vid undersökningens "design".
1) Jag måste från början avgöra vilken population jag vill vinna generell kunskap om. Om jag vill kunna uttala mig om all världens katter kan jag inte inskränka min praktiska undersökning till svenska katter boende på landet, eller i värsta fall min egen huskatt.
2) Därefter måste jag göra ett urval av individer ur populationen, så att i princip varje individ som tillhör denna har likvärdig möjlighet att "komma med" i undersökningen.
3) Jag måste på förhand bestämma mig för vilka hypoteser jag vill pröva genom min undersökning. Jag får alltså inte formulera mina hypoteser efter det att jag gjort urvalet. Varje urval skiljer sig nämligen alltid av statistiska skäl markant i åtminstone några avseenden från populationen, vad gäller ett antal variabler. Om jag formulerar mina hypoteser efter det att jag gjort urvalet kommer jag alltid att kunna "bevisa" en massa trams, som bara gäller för just detta urval, men inte för populationen i dess helhet.
Exempel: Jag vill göra en studie av stavningsvanor hos olika innehavare av telefonabonnemang i Borås. Jag gör ett urval ur telefonkatalogen på ett sätt så att alla telefoninnehavare har samma möjlighet att komma med - t ex genom att välja en slumpmässig sida med 150 namn. I efterhand uppställer jag hypotesen att alla Boråsare har för vana att stava sitt efternamn med Ka.., och kan eftertryckligt bevisa denna hypotes. Hur godtagbart är detta förfarande? Hur hållbar är slutsatsen?
4) Hypotesen är det påstående man vill göra med anspråk på vetenskaplig korrekthet. Den formella bevisprövningen ska gå till så att man söker MOTBEVISA den hypotes man uppställt med hjälp av de resultat urvalsundersökningen gett.. Om man misslyckas med att motbevisa hypotesen får den högre status som "ännu ej motbevisad". Det föreligger emellertid en viss skillnad mellan sanna påståenden och "ännu ej motbevisade" påståenden. Urvalsundersökningar kan överuvudtaget inte göra anspråk på att fastställa vetenskapligt korrekta sanningar.
Hypotesens formulering är då mycket viktig.
Ex: Hypotes 1 : "Alla katter är grå".. För att motbevisa denna hypotes krävs endast att jag finner en enda svart eller vit katt. Allt övrigt utredande är onödigt. För att bevisa den fordras emellertid en totalundersökning av all världens katter.
Ex: Hypotes 2: "De flesta katter är grå": För att motbevisa denna hypotes krävs principiellt att de flesta katter i urvalet har annan färg än grå. Om nu emellertid flertalet katter i mitt urval skulle vara grå - är det därmed bevisat att de flesta katter är grå? SVAR: NEJ! - Jag har endast misslyckats med att motbevisa hypotesen . Mitt urval kan dock vara skevt av rent statistiska orsaker. Storleken av denna statistiska osäkerhet kan beräknas, men så länge det är en urvalsundersökning och inte en totalundersökning så föreligger denna osäkerhet!
Ex: Hypotes 3: "Ingen katt är grå": För att motbevisa denna hypotes krävs endast att jag finner en enda grå katt. Allt övrigt utredande är onödigt. Om jag vid urvalsundersökningen endast finner svarta och vita katter har jag ändå inte bevisat att det inte finns några grå katter. För detta krävs en totalundersökning av all världens katter.
Som vi finner är alltså urvalsundersökningar i de flesta fall behäftade med osäkerhet. Behovet av forskning beror helt på hur hypotesen har formulerats. När urvalet är litet och populationen stor - t ex 20 cancerpatienter av kanske tio miljoner världen över - blir det av statistiska orsaker ofta närmast omöjligt att uttala sig om populationen utifrån undersökningens data
Dessa vetenskapliga krav gäller också de s k dubbelblindtester som tidigare nämnts. Dubbelblindtester ÄR urvalsundersökningar, förutom det att de ställer ett antal än mer svårkontrollerade vetenskapliga krav. Den ofta framförda tanken att man kan komma undan vetenskapliga grundkrav genom att " i stället" genomföra tester och experiment är humbug. (Denna tanke ligger fördold i den klassiska "kvacksalvarargumentationen" som innebär att ett par "lyckade" dubbelblindtester innebär vetenskapligt hållbara bevis för det ena eller det andra.)
Traditionellt förvanskas den vetenskapliga logiken inom skolmedicinen, tex på följande sätt
Resultatet blir hyllkilometer av denna typ av "vetenskapliga
rapporter": Sök gärna jämföra kriterierna
för vetenskapligt arbete ovan och se i vad mån de
dokumenterats eller tillgodosetts i rapporten
nedan.
Abstract
In Hamburg 18 cases of neurological complications following vaccination
with live measles virus vaccine (including 2 cases of abortive
encephalopathy) have been observed between 1971--1978. A causal connection
was assumed in 14 cases, that means an incidence of 1 neurological
complication per 2,500 vaccinees and an incidence of 1 abortive
encephalopathy per 17,650 vaccinees. These results differ from studies of
various countries which used the same vaccine strain (Schwarz). Clinical
symptoms, age distribution and incubation period are demonstrated. The
prognosis seems to be good; the risk of vaccination compared to the risk
following original measles is between 1:10 (convulsions) and 1:18
(encephalopathy)
För en närmre diskussion av just detta exempel se denna artikel
De mest statusfyllda vetenskapliga undersökningarna handlar om att försöka fastställa "orsak" och "verkan", något som enligt strikta vetenskapliga kriterier endast och pter endast kan ske genom experiment. I sådana experiment ska ALLA säger ALLA väsentliga variabler kontrolleras, dvs "hållas konstanta", medan man förändrar just den variabel som misstänks vara ORSAKEN. För att ett strikt vetenskapligt orsak-verkan-samband ska anses föreligga krävs att VERKAN då alltid uppträder då ORSAKEN förekommer och aldrig när orsaken inte förekommer. Men inte nog med det: ORSAKEN måste ständigt och i alla sammanhang uppträda FÖRE VERKAN, inte efter den. En orsak som uppträder först efter verkan kan ju inte rimligen vara någon orsak till verkan.
Dessa begränsningar gör att medicinen närmast ALDRIG kan fastställa några orsak-verkan-samband enligt vetenskaplig kriterier:
- Att experimentera på människor, t ex för att framkalla sjukdom, är i princip oetiskt.
- Att göra oklanderliga urval - och alltså rekrytera försökspersoner oavsett deras medgivande - är (än så länge) mycket svårt.
- Människor är så olika varandra att många väsentliga variabler inte kan kontrolleras på ett fullgott sätt - t ex genetisk disposition.
Därför har medicinen lämnat de strikta vetenskapliga kriterierna för orsak-verkans-samband bakom sig och använder i praktiken begreppen på ett vardagligt och godtyckligt sätt. Vad detta betyder förstår vi om vi tar ett vardagligt exempel:
Pelle har blivit påkörd av en bil. Vad var orsaken till olyckan?
- Var det att Pelle inte såg sig för när han cyklade ut? Eller körde bilföraren för fort? Eller var det det att Pelles mamma ropade just när han skulle ge sig i väg, så att han vände sig om och tappade koncentrationen? Eller var det att bilen hade alltför slitna däck? Eller berodde olyckan på att Pelles pappa hade spillt olja på uppfarten så att Pelle slirade när han skulle bromsa? osv osv osv....
Vi kan skönja en otalig mängd omständigheter som samverkade till att det blev som det blev. Vi kan bedöma dessa omständigheter efter juridiska grunder, efter tekniska grunder, eller efter humanitära grunder (kan man begära att en sexårig pojke ska....), osv. Så småningom kan vi komma överens om att lasta den ena eller den andra omständigheten eller personen med "skulden" till olyckan, helt eller delvis. Vi tillämpar nu ett helt annat orsak-verkan-resonemang än det vetenskapliga, begreppen har nu helt olika innebörd. Vi är medvetna om att vi lägger en mängd värderingar av olika slag i våra uttalanden:
- Folk ska faktiskt inte få köra i femtio på denna gata!
- Sexåringar borde inte släppas ut på cykel ensamma!
Och vi vet också att varje sådan värdering också har en baksida - om vi tillämpar denna regel i framtiden kan den innebära rörelseinskränkningar, kostnader och minskad frihet för oss själva och andra. Om vi tror att vi överblickar dessa konsekvenser och de är acceptabla, så kan vi enas om att olyckan var den ene eller den andres fel, dvs han är orsak till olyckan. För att sedan inskärpa denna regel kan vi vidta åtgärder av olika slag.
Ungefär så fungerar vårt vardagliga orsak-verkan-begrepp. Den som vill studera användbarheten, opartiskheten och tillförlitligheten i detta begrepp kan gärna fundera en stund över t ex "orsakerna" till
- Estoniaolyckan
- landets ekonomiska situation och arbetslösheten
- ungdomens förvildning.
En sådan betraktelse leder sannolikt fram till att man inser behovet av ett varsamt användande av "orsak-verkan"-begrepp, och att man tydligt håller i sär dess vetenskapliga användning från den vardagliga.
Skolmedicinen använder gärna sig av orsak-verkan-begrepp utan närmare definition. Så kan t ex streptokocker anges vara "orsaken" till en halsinfektion, utan att man låter sig störas av det förhållandet att de flesta människor bär på streptokocker, men endast enstaka personer lider av akut halsinfektion. Man kan utpeka "blodpropp i kranskärl" som orsak till hjärtinfarkt ( och därför förskriva blodförtunnande och mycket riskabla läkemedel), utan hinder av att sådana blodproppar visats uppkomma EFTER infakrten och inte före densamma. osv.
Samtidigt kan man avvisa känsliga personers påståenden om att elektriska strömmar orsakar deras problem, eftersom personerna i en experimentsituation inte kan avgöra om en viss apparatur är på- eller avslagen. (Lika lite som jag kan avgöra om min partner bär på streptokocker när jag pussar henne). Osv osv osv.
I ett TV-program (Discovery Channel 27/8 98) ges ett dramatiskt reportage :
En fjortonårig pojke insjuknar snabbt efter en scoututflykt, med feber och bakteriegifter som sprider sig i blodet. Utveckling hotar med "blodförgiftning" och kollaps, allteftersom infektionen sprider sig i kroppen. Man konstaterar den "farliga bakterien E coli 157". En stor del av reportaget handlar om den dramatiska medicinska kampen för att med plasmabyte, vätsketappning respektive -transfusioner och operativa ingrepp rädda pojkens liv.
Men varför har bara denna pojke blivit sjuk på utflykten? Varför klarade sig alla andra? Så småningom kryper den sannolika förklaringen fram - han minns att han ätit en rå bit köttfärs, av det som skulle bli hamburgare. Alla andra har ätit välstekta hamburgare. I sammanhanget avslöjas att 3,5% av all köttfärs som säljs i USA är "smittad" av denna farliga bakterie.
Vidare nämns i sjukdomsförloppet att pojken inte insjuknat omedelbart efter utflykten. Han hade varit illamående någon dag, och därvid fått flera populära mag- och tarmmediciner. I en bisats nämns att "dessa kan ha minskat kroppens naturliga försvar" mot infektionen. Först efter ett par dagar vidtar de sedermera alarmerande symtomen.
Pojkens tillstånd försämras ytterligare när han dricker vatten. Man finner nu att "bakterierna har frätt hål" på tarmväggen, och den vägen tagit sig ut i blodomloppet. Brådskande operation genomförs för att täta tarmväggen, med till slut lyckat resultat - pojken överlever mirakulöst. Föräldrarna startar en nationell kampanj med syfte att utrota E-coli-bakterien, som så när tagit livet av deras son, och är djupt tacksamma mot den medicinska utvecklingen som kunnat rädda honom.
Den som i denna skildring vill finna helt andra orsaker än "farliga bakterier" till pojkens kritiska situation, har alltså goda möjligheter. Om 3.5% av all köttfärs är smittad, torde de flesta amerikaner under ett år ha förtärt den farliga bakterien mer än en gång - utan motsvarande skadeverkningar! Den som kräver att köttfärs ska kunna förvaras under bristfälliga omständigheter (scoututflykt) och likväl inte ge upphov till magproblem då den förtärs rå, står inför "delikata" problem. Den som utan vidare bevis accepterar en handfull receptbelagda läkemedel som oskadliga för tarmslemhinnan (trots bevisade skadeverkningar) och anser det legitimt att med sådana undertrycka kroppens försvarsåtgärder mot förgiftning, osv, kan så småningom naturligtvis utpeka "E-coli-bakterien" som ORSAKEN till denna dramatiska händelse. Men det är sannerligen inte ett vetenskapligt användande av orsaksbegreppet, utan ett synnerligen vardagligt och därmed godtyckligt orsaksbegrepp
Genom att åberopa "vetenskaplighet" i sina påståenden kan man raskt undkomma de överväganden som vi normalt gör när det gäller det vardagliga orsaksbegreppet - dvs de värderingar vi anser oss ha rätt att göra när det gäller kostnader, frihetsinskränkningar, osv så som i fallet Pelle ovan. I stället uppfattas skolmedicinska diktat som "vetenskapens rön"....
(Att det för läkemedelsindustrin är lönsammare att utveckla vaccin mot E-colibakterier än att inskärpa betydelsen av kökshygien är naturligtvis självklart.)
Vi kan alltså - på vetenskapliga grunder - konstatera att skolmedicinen inte uppfyller ens grundläggande krav på vetenskaplighet. Detta kommer till klart uttryck genom bl a
Det kan förtjäna att ytterligare förtydligas
att denna kritik av skolmedicinens vetenskapliga metoder avser den del
av medicinen som utger sig för att ha relevans för
mänsklig hälsa och sjukdom, inte de metoder som används
vid t ex isolerade kemiska eller mikrobiologiska
frågeställningar. Här kan ibland höga
vetenskapliga standards hållas och stor professionalitet visas.
Det som står i centrum i denna artikel är emellertid hur
sådana och andra data sammanställs för att vägleda
det medicinska praktiska handlandet inför hälsa och sjukdom.
- dvs medicinsk sjukvård. (Akutkirurgisk vård, t ex efter
olyckor etc berörs bara delvis av kritiken),
Motstridiga begrepp leder till motstridiga målsättningar för praktisk verksamhet. Motstridiga målsättningar kan inte leda till effektivitet , ej heller när det gäller verksamhet som syftar till kunskapsuppbyggnad. Således uppfattar skolmedicinen merparten av sjukdomspanoramat som svår- eller obotligt , man kan ibland uppnå vissa delmål, men endast på bekostnad av andra. En stor och växande del av sjukdomspanoramat anses ha iatrogen orsak - dvs är framkallad av sjukvårdande åtgärder.
Däremot söker man dölja de inbyggda begrepps- och målkonflikterna genom alltmer sofistikerade resonemang, tills man är insnärjd i en närmast ogenomtränglig mur av verbal goja. Det medeltida latinet spelar därvid i dag samma roll i dag som i skolastiken - den kulturella strömning mot vilken det vetenskapliga idealet en gång uppsattes som murbräcka.
Vad gäller de framsteg som gjorts vad gäller folkhälsan är det mycket tveksamt hur mycket som kan skrivas på den medicinska verksamhetens konto, jämfört med t ex allmänna hygieniska och näringsmäsiga förbättringar. Det hot mot folkhälsan som den medicinska verksamheten utgör undersöks närmast aldrig - frågeställningen anses i regel absurd.
De vetenskapliga bristerna i skolmedicinen lämnar utrymme för en närmast obegränsat mått av godtycke. Av vetenskap finns alltså inte mycket inom skolmedicinen. Utövandet av detta godtycke sker under ekonomiska och sociala villkor som närmast kan beskrivas som maffialiknande. Dit hör t ex
Den sk "beprövade erfarenheten" torde främst bestå i att sådana metoder är ojämförligt effektivare när det gäller att etablera och vidmakthålla en maktposition än vad tillämpandet av vetenskapliga metoder är.
För svenska förhållanden är detta naturligtvis av särskilt intresse ett valår som i år, när samtliga partier synes gå till val på "mer pengar åt vård och omsorg". Valet är fritt men utgången given.
Svenska Institutet för Ekologisk Medicin. Augusti 1998 (kompletterad Maj 1999)
Ulf Brånell
